Tecknade leksaker inte svarta (eller feministiska) nog

Årets stora barnfilm på bio är med största sannolikhet Toy Story 4. Många är det som ser fram emot att se sheriffen Woody, astronauten Buzz Lightyear och varför inte Mr. Potato Head igen. Filmen har också fått väldigt bra recensioner hittills, men avsaknaden av svarta huvudroller och feminism får nu kritik.

Den som tror att barnfilm ska få vara barnfilm tror fel. På “Barnkanalen” i Sverige är det viktigt med “representation” och ett av de senaste programmen från kanalen heter “Tvillingarna Bob” och handlar om en flicka med könsförvirring som tillsammans med sin tvilling arrangerar pridetåg på vattnet.

Kanske skulle Disney och Pixar ha låtit sig inspireras lite mer av sinnessjuk svensk public service när de skrev manus till Toy Story 4 som har svensk biopremiär i slutet av sommaren. Den första filmen kom 1995, så många är säkert de läsare som har en relation till Woody, Buzz och de andra leksakerna som kommer till liv i filmen.

Den brittiske författaren Stella Duffy är inte helt nöjd med filmen, och när hon är med i brittiska BBC:s “Saturday Review” låter hennes kritik i det närmaste som en parodi på feminister och antirasister — men hon är alltså helt allvarlig.

“Jag är grinchen som hatade den. Seriöst, det är 2019! Vad i hela världen gör Disney med en film som inte har en enda svart karaktär i en huvudroll?
Ja, det finns svarta skådespelare, men de är gula och de är gröna och de är plysch! Hur kan de överhuvudtaget tro att det är OK nu?
Ja, kanske 1995 — fast var iochförsig fel även då — men nu, seriöst, varenda humanoid leksak är vit? Det är chockerande!”

Leksakerna är alltså för vita. Men inte nog med det, de är inte feministiska heller!

“OK, låt oss tala om den vita feminismen de visar upp här. Åh titta, Bo-Peep är en feminist. Nej, det är hon inte! Hon kommer fortfarande bli kär, hon kommer fortfarande leva lycklig, det är inte feminism!”

Nej fy tusan. Kärlek, lycka, harmoni. Allt som feminister hatar.

Att skriva feministisk kritik 2019 måste vara något av det enklaste som finns, det behövs en floskeltombola — inte en speciellt stor sådan — och en stor brist på självrespekt. Plötsligt blir man upplyft och får vara med i de stora maktmedierna, tillgång till landets teaterscener och statliga bidrag.

Vad jobbigt det ska bli för alla feminister när deras bidrag stryps. När det inte finns några mer resurser till genusflum och mångfaldskonsulter och HBTQ-certifieringar.

Då kan de sitta i sina överbelånade innerstadslägenheter. Utan man. Utan barn. Inte ens katterna vill vara med dem längre.

Under tiden poppar vi popcorn och skrattar åt ännu en ostig replik från Buzz Lightyear.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}