Midsommarhälsning från Skåneland

Svegots flitiga krönikör, Eva-Marie Olsson berättar om forna midsommaraftnar och hoppas inspirera en nya tradition.

Minns ni, delar vi samma minne om midsommaraftnar? Kommer du ihåg den förväntan som låg i luften redan på morgonen när du slog upp de blå? Jag vill minnas att vädret de flesta midsomrar var soligt med lätt sjöbris. Efter frukost trädde vi barn de bara fötterna i våra tofflor och begav oss iväg till ytterkanten av sommarstugeområdet, precis där åkrarna och kohagarna tog vid. Där bland nellor (skånska för nässlor) och högt gräs plockade vi blommor till våra kransar, kransar som vi en stund senare skulle ha på våra huvuden när vi dansade kring midsommarstången. Skära skära havre, så gå vi runt en enebärsbuske, jungfru jungfru skär…

Ja dom där kransarna, det var inte lätt att få till dom. Blommor, blad och massor med sytråd, men ändå liksom svällde och töjde dessa sig så att i alla fall min efter en stund mer regel än undantag kasade ner över ögonen, mitt i dansens virvlar. Och det följde mig genom åren. Jag har bundit kransar och bundit kransar till mig, och till mina barn. Alltid blev dom för stora, eller så töjde de sig där vid havet när vi dansade på Beddingestrands gamla golfbana. 

Jo, jag har haft en mycket lycklig barndom det är jag medveten om, och jag vet att jag gjort allt för mina egna barn, jag har gjort det bästa jag kunnat. Traditioner har jag fört vidare och firat, bara för att, för att det känns helt rätt och naturligt. Jag har det i mig. Denna dag med fest och förväntan, en festdag som vi ärvt och vårdat i tusentals år. Vi firar ungefär lika, traditionen att fira sommaren och ljuset sitter djupt i vår svenska folksjäl.

Vad har vi då på bordet en sådan sommarljus afton, midsommardag och annandag. Sillen är given liksom dilldoftande nypotatis. Gräddfil med gräslök, massor av gräslök, och såklart den lilla pärlan, nubben eller snapsen, kärt barn har många namn. Jordgubbarna ett måste kosta vad de kosta vill, på bordet ska de svenska gubbarna stå, helst i en stor skål med glass eller vispgrädde, på midsommardagen blir det jordgubbstårta. Vi äter, skålar, sjunger och skrattar, har vi kubbspel, krocket eller strandbadmintonset åker det fram till allas glädje, de som inte vill vara med kan diska. 

Hoppa i säck, springa med potatis på sked, eller varför inte lite dragkamp, barn och vuxna leker tillsammans. En sådan ljuvlig svensk sommardag, kväll och natt hörs glada sommarfina midsommarfirande svenskar på balkonger i stan, i koloniområden, på campingplatser, i villaträdgårdar och på många andra ställen.  Vi hörs, vi skrattar och ler, vi har tinat upp, vi för traditionen och traditioner vidare.

Och så långt i min beskrivning kom jag att tänka på en händelse för ett antal år sedan då det blev lite konstig pk-stämning.

Det var så här: Jag och min man skulle fira midsommarafton med vänner och i sin tur deras vänner i vännernas kolonistuga. Vädret var fint och det var dukat ute, allt som sig bör en sådan dag hjälptes vi åt med att duka fram på bordet.

Och så var det dags för första snapsvisan, det var då det sket sig, då jag proklamerade att jag kunde bidra med en munter liten visa. Den förut så glada stämningen fes ut i rymden, förmodligen till yttre rymden, den ljumma sommarkvällen svalnade och temperaturen sjönk till minus, folket tystnade. 

Snapsvisan gick så här:

Jag tänker sälja min dromedar
jag tänker flytta till Norden,
Vem vill va’ bosatt uti ett land
där man får ligga till borden,
Nu konverterar jag här på snabben
jag vill ha akvavit till kebaben,
Var ingen mes … Fyll upp din fes

Traditioner har jag fört vidare och firat, bara för att, för att det känns helt rätt och naturligt. Jag har det i mig.

Trevlig Midsommar!

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}