Midsommar på mitt sätt

Jag sitter och tittar på bilder från mitt midsommarfirande 2018. Jag känner knappt igen mig. Den rakade, arga mannen som sitter och äter sill är förvisso bekant, men ingen jag riktigt kan relatera till. Om jag inte verkligen försöker.

Det är svårt att förstå att det bara var ett ynka år sedan. Det känns på många sätt som ett annat liv. Det är på många sätt ett annat liv. Faktiskt på nästan alla sätt som räknas.

Då var det stad, nu är det land. Då var jag gift, nu går jag under den ganska vidriga beteckningen “ungkarl”. Eller “frånskild”. Och det är absolut inte så deprimerande som det kanske låter.

Även om min religiositet är ganska så fluktuerande så känns det ändå nu, när jag tittar tillbaka, som att saker har hänt som om de vore planerade. Som att en väg stakats ut för mig och jag hade inte så mycket att välja på mer än att följa den. Även om det gjorde ont och var jobbigt. Stressande och tillfälligtvis fullständigt hopplöst och mörkt.

Men det var det värt. För vägen ledde mig hit, där jag sitter just nu, i Svenskarnas Hus i Älgarås. Dan står i baren och dricker kaffe och umgås med besökare. Jag sitter i cafeét och skriver, och blir då och då avbruten av ortsbor som ropar “glad midsommar” när de passerar.

Hade något liten detalj i det förflutna inte utspelats precis så som det gjorde hade jag inte suttit här. Det hade varit mycket tråkigt. Inte bara för mig, utan även för många andra.

Året som gått har så gott som helt och hållet cirkulerat kring Det fria Sverige och Svegot. Det är väldigt skönt när man kan blicka tillbaka och känna en belåtenhet. För det har utan tvekan varit värt varenda sekund, varenda mil, varje krona och varenda förlorad timme sömn.

Ändå vet jag, och är nöjd med, att detta bara är början. Det riktiga arbetet ligger framför oss, och kommer troligen göra det hela min livstid. För det finns mycket att göra.

Nåväl. Det är midsommar ytterligare en gång. Denna högtidernas högtid här uppe i norr, där vi soldyrkande nordbor firar att dygnet är längre än någonsin och sommaren står i full prakt. Sill ska ätas, mygg ska sväras över, och troligen kommer man som vanligt att få rusa in med all dukning då det plötsligt och utan förvarning börjat spöregna mitt i festligheterna. Det hör till.

Personligen så blev mina midsommarplaner annorlunda än vanligt, eftersom allt är annorlunda nu för tiden.

Nu svär jag i kyrkan, vilket jag är medveten om, men jag glömde helt enkelt bort självaste midsommar. Eller rättare sagt – jag fick för mig att det var längre fram i framtiden. Men nej, det är imorgon. Jag hade nog behövt en vecka till för att förbereda mig.

Dock gör det inget. Jag har inte tänkt ha något stort firande hemma hos mig som jag brukade ha förr. Istället ska jag fortsätta med det jag brukar göra. Jag ska åka runt och träffa folk. Hälsa på vid lite olika firanden. Jag packar in min kära Mor, lite färskpotatis och någon sill, i bilen och sedan ska vi ut på äventyr här på landsbygden. Det passar mig helt perfekt i år. Och en bonus är att jag slipper undan något jag börjat fasa mer och mer i detta nya liv. Alkoholen.

Jag känner mig som en tråkmåns när jag skriver detta. En festdödare. Så djupt i mig, och oss alla, sitter väl alkoholkulturen.

Jag vill dock inte påverka någons midsommarfirande. Jag vill bara berätta hur jag känner och hur jag funderar kring detta. Jag är inte på något sätt nykterist, även om känner mig snubblande nära. Men att jag dricker så lite nu för tiden, och undviker att vistas där andra är fulla, beror faktiskt ganska lite på principer.

Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon lust. Ingen lust alls att bli full. Det är slående. Så var det knappast för bara ett år sedan. Då hade jag verkligen lust att bli full. Så ofta som det bara gick. Som tur är gick det inte speciellt ofta med tanke på arbetet. Men det var för ofta. För mig som för så gott som alla andra.

Det sätter lite käppar i hjulen för nästan alla former av firande. För på midsommar blir människor fulla och det hör faktiskt till och behöver inte vara några problem. Det kan till och med, och är väl oftast, riktigt trevligt.

Jag har faktiskt inte blivit rabiat. Jag drack faktiskt två öl igår. Hemma. Själv. Men det räckte. Jag tycker jag blir fånig. Löjlig. Babblig. Och idag känner jag att jag drack igår. Energin är inte vad den borde vara.

Därför är det svårt att förstå att jag så nyligen drack så pass mycket mer. Att jag inte såg några problem alls med att bli så förgiftad av etanolen att jag inte längre var mig själv. Att man hade svårt att minnas delar av kvällen. Att man var full. Berusad. Och att det inte var något konstigt.

Men igen – jag vill inte få er som tar er en nubbe eller två, eller till och med fem, att känna någon skam. För mig som är utanför det där är det bara så oerhört märkligt.

Men nu ska vi inte tänka på tråkigheter! Nu firar vi midsommar så som vi helst vill. Jag hoppas just du får en sådan midsommar som just du förtjänar, med släkt och vänner, dans kring midsommarstänger, lagom med alkohol och den fantastiska sillen. Om du har sådan tur att någon ställer fram lime-sill så var inte blyg, utan ta för dig. Den är gudagod.

Själv ska jag försöka njuta av att ta en hel dag utan att göra någon nytta alls. Bara åka runt i min älskade bil i mitt älskade Sverige med min älskade mor. Träffa bekanta, både gamla och nya. Äta sill. Och kanske, om stjärnorna står rätt, ta mig en iskall nubbe.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}