Kommer vi någonsin komma tillbaka från polariseringen?

Det är alltid vanskligt att hävda att något har nått vägs ände. Fråga bara Francis Fukuyama som menade att den liberala demokratin var ändhållplats för mänskligheten. Det är däremot lockande att göra det. Har vi nått peak polarisering i Sverige och kan vi återhämta oss?

På det intellektuell planet är det svårt att se hur polariseringen ska kunna gå längre, utan att den övergår från ”vi håller inte med varandra” till ”vi ska ha ihjäl er”. Man kan säga att inbördeskriget är den slutgiltiga fasen av det polariserade samhället, då våra olika idéer om hur det borde vara spiller över i våld eftersom alla andra vägar upplevs som uttömda. Med det i åtanke så har vi inte slagit i taket vad gäller polariseringen, men närapå.

Det är inte så enkelt att det är ”vi” mot ”dem” heller. Stridslinjerna är många och bubblorna folk befinner sig i olika. Den numera omfamnade GAL/TAN-skalan visar på långt fler konfliktlinjer (som förvisso alltid funnits) vilka konkretiserats på senare tid. Den ökade medvetenheten om detta sätt att se på samhället har hjälpt till att förvirra ytterligare, men också givit svar på hur tillsynes ”oheliga allianser” helt plötsligt uppstår mellan intressegrupper. Det är i sig positivt eftersom en medvetenhet om samtiden hjälper oss att manövrera i den. Det kan också underlätta för oss att fatta svåra beslut.

När det handlar om propaganda måste man vara enkle och fåordig. Därför driver den också på polariseringen. Folk i gemen har svårt att hålla fler än en boll i luften samtidigt, vilket bevisas av den totala förvirringen när en jude förnekar förintelsen eller en svart ung kvinna står upp för Donald Trump. Det kanske mest klassiska exemplet är när nationalisten får frågan om vederbörande äter pizza, vilket då ska vara omöjligt enligt motståndarna.

Oförmågan att nyansera och förstå den större bilden såväl som ersättandet av fakta med ens eget drömmeri lägger hela tiden nytt bränsle på polariseringens eld. Förutom den idémässiga polariseringen ser vi också hur andra konfliktlinjer dras, varav några är klassiska. Feminister misstänkliggör män; storstaden vill inte ”betala för landsbygden” och så vidare.

Den överordnade konflikten i dagsläget står mellan vänsterliberala internationalister och folkliga nationalister (folklig i sammanhanget betyder inte det samma som om man säger att Leif ”Loket” Olsson var folklig). Utifrån denna överordnade konflikt finns många fler, där vare sig den ena eller andra sidan är överens med varandra och ibland kanske mer med en motståndare.

Men mellan de två stora kombattanterna är polariseringen så total den kan vara utan att att öppen strid föreligger. Ett exempel på detta är när migrationsminister Morgan Johansson kallade invandringsmotståndare för ”olyckskorpar och domedagsprofeter” från talarstolen i riksdagen, och hävdade att Sverige bara att blivit bättre sedan ”flykting”-krisen för några år sedan. I hans och hans gelikars värld finns helt enkelt inga problem värda att ta på allvar. Sammalunda resonerar deras fotsoldater på nätet och bland de ändlösa statligt finansierade projekt för massinvandring och mångkultur. Den som då drabbas av den politik som förs avfärdas också och möts av totalt oförstående. Faktum är att denne misstänkliggörs. Det är ett recept på fördjupad polarisering.

Jag hävdar att vi nationalister inte är de drivande i denna polarisering. Snarare är det precis tvärt om. Under mina 25 år i oppositionen – med insikt från de absolut mest inre kretsarna – har det mesta handlat om en enda sak: att nå ut med våra idéer. Det har inte förberetts revolutioner, det har inte planerats våldsdåd eller handlat om att förtrycka och förfölja någon annan. Vi har bara velat komma till tals. Detta har man alltjämt förvägrat oss och idag drabbar det till och med fler än tidigare.

Att ”förbjuda rasisterna” från att delta i det offentliga samtalet var en sak att sälja in. Och de kom undan med det. Idag har ofrihetens förkämpar blivit än mer intoleranta. De epitet som en gång i tiden bara slängdes efter nationalister används idag friskt också mot liberalkonservativa och kristdemokrater. Var och en som inte skriver under på varje dårskap, från gendernihilism till massinvandring ska tystas, jagas och inte kunna vara verksam i samhället. Det är det enda sättet att skydda ”demokratin”, säger de.

Denna hets kan inte nationalisterna lastas för. Det brukar sägas att färgade inte kan vara rasister eftersom de är maktlösa. Hur kan, med den logiken, nationalister lastas för något i dagens samhälle? Det är inte vi som har makten och det är definitivt inte vår politik som förs … inte någonstans. Ändå är det oss maktens hat centrerar sig kring och det är vi som är huvudfienden.

Hur långt våra motståndare är bredda att gå är vanskligt att sia om, men inget tyder på att de håller på att ta sitt förnuft till fånga. Taktiken verkar vara att det ska vara omöjligt att fungera i samhället om man inte skriver under på deras alltmer extrema åsikter. Den som avviker från den nya normlösa normen ska inte kunna använda de plattformar som är allmängiltiga, och skapar de egna ska banker och kreditkortsföretag strypa möjligheterna att driva dem. Ägnar vi oss åt företagande så ska det drevas och bojkottas; skriver vi böcker ska de inte ges ut och när Det fria Sverige (en föreningen som i princip bara vill bli lämnad ifred och skapa en gemenskap för svenskar) införskaffade en fastighet att ha som föreningslokal, så var det flera röster som hördes och krävde att ”de måste stoppas”.

Idag har vi personer som ägnar sina liv åt att jaga svenskar som säger sin mening på nätet. Åtskilliga personer får statligt stöd för att jaga människor som skriver i affekt på nätet så att dessa ska åtalas och dömas. Samtidigt pushar man för att blanda bort korten. Om någon uttrycker sin åsikt och en av oss säger emot, så är det ”näthat” och förhoppningen är att på sikt kunna lagstifta mot det. Spiralen går ner mot den mörkaste avgrunden och pk-isterna applåderar för varje nivå som passeras.

Hur ska vi kunna komma tillbaka från detta? Är det möjligt? Jag har svårt att se hur. Denna jakt på oliktänkande som pågår … och hela tiden intensifieras … blir svår att förlåta, borsta av sig och gå vidare ifrån. Kanske är det till och med svårare att läka såren efter detta vansinne än det hade varit efter ett regelrätt inbördeskrig. Själv föredrar jag en smäll på käften framför en lång utdragen psykisk misshandel och jag har lättare att förlåta den som klippte till än den andra i exemplet.

Det kanske största problemet i samband med revolutioner och inbördeskrig är att när krutröken lagt sig så står överlevarna där och ska finna en väg att samexistera igen. Det är lättare sagt än gjort. Jag hoppas vi slipper våldsamma revolutioner och inbördeskrig. Men även om vi gör det så har jag svårt att se hur vi ska kunna komma tillbaka från den totala polarisering som råder. Kanske är det helt omöjligt. Men vad återstår då? Vad blir det av Sverige och svenskarna?

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}