Igår konstaterade jag att “det gamla Sverige” aldrig kommer tillbaka, och jag förstår att det är en tung insikt för många. En del frågar sig vad det är vi kämpar för om vi inte kan få tillbaka det där gamla, goda och fina Sverige som vi alla minns, eller tror att vi minns.
G.K Chesterton skrev att den äkta soldaten inte kämpar för att han hatar vad som är framför honom, utan för att han älskar det som finns bakom honom. Den tankegången går också att överföra från det fysiska slagfältet med fiender av kött och blod, till tid och rum.
Minnet av det gamla Sverige kanske är romantiserat, det kanske inte är helt sant och är resultatet av nostalgi och barnets blick, men det gör inte minnet i sig mindre kraftfullt. Tvärtom.
Vi älskar det gamla Sverige, oavsett om vår bild av det bara består av fakta eller också av myt. Och kärleken till den bilden av vårt land är det som driver oss, det är den som hjälper oss att måla upp en vision av ett samhälle vi önskar oss. Men eftersom den inte enbart är grundad i fakta, är den också en utopi – men den är en utopi värd att sträva mot, eftersom varje steg i dess riktning är ett steg i rätt riktning.
Insikten att det gamla Sverige inte kommer tillbaka är nödvändig eftersom den passiviserar oss och gör oss konservativa i dess allra sämsta mening; vi försöker frysa tiden och flyttar hela tiden fram den tidpunkt för när det där “gamla Sverige” egentligen existerade.
Idag finns det till och med de som kallar sig för nationalister som hävdar att de vill ha tillbaka “det gamla Sverige”, som säger sig stå för “svenska värderingar” och vars hjärtefrågor är homosexuellas “rättigheter”, pridetåg och fri abort. Knappt någon svensk, och framförallt inte någon nationellt sinnad, för femtio år sedan hade gått med på att något sådant förenades med nationella ideal.
Det är människor som fastnat i den romantiska bilden av “det gamla Sverige” och som hela tiden anpassar sina “värderingar” efter de som var politiskt korrekta för tio, tjugo eller trettio år sedan. Substans och principer lyser med sin frånvaro, istället blir en ständig Följa John med kulturmarxismen.
Ett av de mest frapperande exemplen på detta var kampanjen som kallade sig Knappen 2012.
“Om det fanns en knapp som återställde Sverige till 2012, skulle du trycka på den?” frågar man svenska folket, precis som att 2012 var något gyllene år innan allt gick snett. För de här människorna är uppenbarligen det gamla Sverige det vi hade 2012, och låt mig bara konstatera att det inte alls är något samhälle jag vill sätta upp som målbild.
Men eftersom vi inte kan komma överens någon tidpunkt för när det gamla Sverige var bra, så bör vi komma överens om vilket av de mytologiska gamla Sverige som vi vill sträva mot. Om vi blundar och drömmer oss bort, vilket samhälle är det vi ser då? Vilka värderingar råder? Hur ser gatubilden ut? Hur fungerar staten?
I morgon ska jag avrunda den här lilla artikelserien genom att berätta om min vision, hur mitt drömsamhälle ser ut. Men fundera även du; vad är det egentligen för samhälle du drömmer om? Släpp ideologiska krumbukter och realpolitik – tänk stort, tänk övergripande, tänk grundläggande.
Myten är kraftfullare än historien och fantasin är starkare än fakta, hävdade Robert Fulghum. Så vilken myt kan vi bygga? Hur stark fantasi har vi? Vilka gränser sätter vi för våra visioner?
