Familjen Ekerhult och miljöångesten

Hos familjen Ekerhult verkar oron ligga som en blöt filt över vardagen. Oro för framtiden, oro för barnen, oro för koldioxiden som familjen släpper ut. Familjen, med Mamma Vanja i spetsen, har satsat fullt ut på att leva på miljövänligt som möjligt. Det verkar dock inte minska oron. Snarare tvärtom. Och Vanja visar upp en förbluffande trångsynt världsbild, ganska typisk för modernt miljöängsliga stadsbor.

När Expressen gör ett reportage hemma hos familjen Ekerhult är det å ena sidan som att blicka in i en främmande värld, men å andra sidan får man så gott som alla sina fördomar bekräftade. För det är så … grått. Det är så oerhört grått och deprimerande. Ängsligt och torftigt, men även trångsynt och nedvärderande.

Familjen bor givetvis i Stockholm. Barnen har 200 meter till skolan. Föräldrarna, Vanja och Fredrik, är välutbildade och har höga löner. De beställer hem veganska och ekologiska matkassar. På köksbänken står en “Bokashi”, den senaste trendiga miljöprytteln. Den gör kompost. För att minska koldioxidutsläppen, får man anta. Hur mycket koldioxid som gick åt för att tillverka den frågar sig givetvis ingen.

Mamma Ekerhult plockar lök vid hållplatserna och steker maskrosknoppar för att döva sitt dåliga samvete. Steker och plockar och gör sin kompost. Hon har inte köpt nya kläder på några år. Inte flugit sedan 2009. Köper bara ekologiskt.

Det hjälper föga. Hon oroar sig ändå inför framtiden. Jordens undergång. Hur ska det gå för barnen? Maken Fredrik är något mer positiv. Vanjas “klimatradikala” liv har även förändrat hennes syn på andra människor. När hennes kollegor prata om att flyga blir hon deprimerad. Hon förstår inte att de inte tar miljön på större allvar. Hon säger själv att hon börjar bli betraktad som en kuf.

Även barnen har blivit smittade. 11-årige Ture säger att han blir sur när hans vänner pratar om att flyga. Förstår de inte att jorden kommer gå under om de flyger, kanske han tänker. Och varför skulle Ture vilja vara vän med sådana? Å andra sidan, vem vill vara vän med någon som tror man bidrar till jordens undergång?

Vi får väl utgå ifrån att familjen, eller rättare sagt Vanja, faktiskt menar väl. Via köksbänkskompost och gamla kläder ska familjen, med henne som general, förhindra att den hemska gasen koldioxid bidrar till att “isbjörnarna inte har någonstans att bo längre”.

För så grund verkar Vanjas kunskap om miljön faktiskt vara. Hon känner inte till att ekologiskt odlad mat släpper ut mer koldioxid än konventionellt odlad, eller att isbjörnarna har gott om plats att bo. Hon agerar precis så som klimatalarmisterna vill. Bara tar in propagandan, helt utan att kritiskt granska den. Det är spel på känslor hela tiden, och människor som Vanja, låter sig luras. Skrämmer upp både sin stackars man men framförallt sina stackars barn. Barnen som ser mamma vara så orolig.

Barnen som får lära sig att de inte ska få något nytt, inte äta kött. Inte flyga. Och de får även lära sig att människor som köper nytt, som äter kött, som åker bil i onödan, som flyger till Thailand, de människorna är inte bra människor och bör undvikas.

För hur mamma Vanja ser på andra människor lyser igenom tydligt i reportaget. Hon förstår inte, till exempel, varför grupper som “Bensinupproret” finns. Varför är folk så hatiska mot “lite höjda bensinpriser?

– Alla är så hatiska mot lite höjda bensinskatter. Om man nu tänker på miljön då bosätter man sig inte så att man inte kan åka kollektivt till jobbet. Men jag förstår att det är svårt om man redan bor på landet.

Tänker man på miljön bör man alltså bosätta sig inne i en storstad. Man kan alltså helt enkelt inte bo på landsbygden, om man bryr sig om miljön. Hur den mat Vanja med familj behöver för sin överlevnad ska tillverkas om man inte kan bo på landsbygden kan man ju fråga sig. Någon bör fråga sig detta, men denna någon är iallafall inte Vanja.

För Vanja, som så många andra storstadsbundna miljöpartister är det ganska lätt. Högre skatter ska tvinga människor att sluta åka bil, varpå mer kollektiva transporter ska “skapas”. Det tror iallafall Vanja och hennes man.

Och under tiden de röstar för höjda skatter och en utarmad landsbygd, under tiden de matar sin Bokashi med ekologiska rester, hackar sin vildlök och promenerar de 200 meterna till sina barns skolor så får den politik de hyllar faktiska konsekvenser.

Lantbruk läggs ned. Familjer får dra ned på barnens aktiviteter eftersom de inte har råd att köra dem. Livet blir torftigare och tråkigare, inte helt olikt det liv som Ekerhultarna lever.

Kanske kunde man tycka att detta trots allt är värt det. Det handlar ju ändå om miljön. Om att bevara själva naturen.

Men så är det inte. Klimathysterin har inget med varken klimat eller mijö att göra. Om vi så alla levde som familjen Ekerhult hade det inte påverkat det minsta lilla.

Jag brukar tänka att ett påstått miljövänligt liv kanske iallafall dämpar klimatångesten hos människor. Att man kan göra det för sin egen skull. Men som vi ser i fallet Ekerhult verkar det inte ens göra det.

Tvärtom.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}