Jalles poetiska ark – del 22: islännningen Thorarensen

Varje fredag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.

Den isländska litteraturen är under medeltiden närmast ofattbart omfångsrik: eddadiktning, isländska sagor, folkvisor, historieskrivning o.s.v. Att islänningarna var något av en folkspillra på en liten ö långt ute i norra Atlanten gör bedriften än större. Jag kallar ibland islänningarna för Nordens greker. Antikens greker är ju berömda för sin konstnärliga förmåga, inte minst litterärt.

Men även efter medeltiden fanns det isländska poeter, även om medeltiden var deras storhetstid. Även hit nådde den romantiska rörelsen, med början omkring år 1800. Det är inte så konstigt. Island tillhörde sedan länge Danmark, så ville islänningar ha en universitetsutbildning begav de sig till Köpenhamn. Det var vad Bjarni Thorarensen gjorde år 1803. Utöver sin utbildning åhörde han bl.a. Henrik Steffens och Adam Oehlenschläger, de två personerna i Danmark som främst lanserade de romantiska tankarna och stilidealen i landet (hämtade från Tyskland).

Snart drog Thorarensen tillbaka hem till Island där han arbetade och ibland skrev dikter. Det var kärleksdikter, minnesdikter för avlidna personer och inte minst nationella dikter som lyfte fram Island och islänningarna. Genom sin poesi lanserade han i sin tur romantiken på Island, och flera stora diktare följde i hans fotspår.

Thorarensens mest kända islandsdikt är nog Islands minne, men idag återges den något längre dikten Island. Den särpräglade isländska naturen kopplas fint samman med den isländska karaktären. Naturens nordländska köld, vulkaniska hetta, resande tinnar, vida hav och piskande stormar ska stärka islänningen mot vekhet och slapphet.

Och när han inte längre orkar stå emot utan hemfaller i dekadens, då tycker poeten att landet lika gärna kan sjunka i havet. Det är något att betänka i vår tid som är oerhört ansatt av sjukdomar som politisk korrekthet och vedervärdiga seder från främmande länder. Två alternativ kan skönjas för Sveriges del: antingen låter vi oss uppfyllas av vår urgamla svenska skogsstyrka eller så brinner skogen och därmed landet upp.

Själv hoppas jag på – och kämpar för – det första alternativet så att Island kan finnas kvar ovan havet och svenskarna leva kvar i sina skogar.

Översättningen nedan är utförd efter en dansk översättning av Olaf Hansen. Efter den finns också det isländska originalet för dem som behärskar sådan skönhet.

Island

Du land som har fött oss, namnkunniga kära!
Moder till den vi törs sätta vår lit!
Fjärr’n blev du stark, och det får dig att bära
värn emot vekhet i kommande tid.

Underligt blandad av köld och av hetta,
fjäll och slätter och lava och vatten –
skrämmande skön var gång eldböljor sprätta
från jöklarna ut över land uti natten.

Elden ska glödga oss, kölden oss härda,
fjällen oss visa mot högre mål.
Vårt silverne hav mot slapphet ska värna,
och klagan – som ängeln med flammande stål.

Om råttor hit kommer med främmande skutor
Ell’ flatheten också förs hit – nåväl!
Isländska stormar runt bygderna tjuter –
vill flatheten hit må den frysa ihjäl.

Smyger ett skepp över havet och bringar
vidriga seder och galenskap hit,
Hekla, du flammande klingor må svinga –
rädda de flyr tillbaka dit.

Men kan dina barn ej mot simpelhet värna,
bliver de usla och smittade kryp,
sjunk ner i ditt urgamla sköte, gärna,
fosterland åter, i vattnens djup.


Þú nafnkunna landið sem lífið oss veittir,
landið sem aldregi skemmir þín börn!
hvört þinnar fjærstöðu hingað til neyttir,
hún sé þér ódugnaðs framvegis vörn.

Undarlegt sambland af frosti og funa,
fjöllum og sléttum og hraunum og sjá;
fagurt og ógurlegt ertu þá brunar
eldur að fótum þín jöklunum frá!

Fjör kenni? oss eldurinn, frostið oss herði,
fjöll sýni torsóttum gæðum að ná;
bægi sem kerúb með sveipanda sverði
silfurblár Ægir oss kveifarskap frá.

Þó vellyst í skipsförmum völskunum meður
vafri að landi, ég skaða ei tel;
því útfyrir kaupstaði íslenskt í veður
ef hún sér vogar, þá frýs hún í hel.

Ef læpuskaps ódyggðir eykjum með flæða
út fyrir haf vilja læðast þér að:
með geigvænum logbröndum Heklu þær hræða
hratt skalt þú aftur að snáfa af stað.

En megnirðu? ei börn þín frá vondu að vara,
og vesöld með ódyggðum þróast þeim hjá,
aftur í legið þitt forna þá fara
föðurland! áttu, – og hníga í sjá.

Bjarni Thorarensen

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}