Det är en försommarkväll i Göteborg. Min vän och hans sambo är på restaurang. Det är ljummet i luften och spårvagnarna slamrar i bakgrunden. När kyparen kommer fram för att ta deras beställning förstår han inte vad min vän säger. Kyparens svenska är minst sagt bristfällig. Min vän, som inte är speciellt radikal i sina åsikter, försöker tålmodigt beställa. Provar med engelska och kroppsspråk. Det fungerar inte. Plötsligt går bara kyparen, mitt i beställningen.
Något förvånad och förvirrad ställer sig min vän upp och går fram till restaurangchefen och påpekar att han inte har fått beställa mat. Det var svårt med språket. Förvånande nog så fnyser restaurangchefen åt min vän och säger att han hört samtalet. ”Det där var närmast rasistiskt”, påpekar han.
Min vän tappar givetvis hakan. Min vän kallar sig inte rasist. Min vän ser absolut problemen med invandring och den förda politiken i Sverige men är i allt en tålmodig och välvillig människa som vill alla (till och med kypare som inte kan svenska) väl.
Givetvis lämnade de restaurangen. Något senare, när ilskan börjat koka i honom, ringer han mig och berättar vad som hänt.
Jag hör ju ganska ofta liknande historier och reagerade ärligt talat först med en axelryckning och bad min vän tuffa till sig lite. Herregud, vem har inte blivit kallad rasist? Lugna ned dig, ta det inte så allvarligt, och så vidare.
Som tur är lyssnade han inte. ”Detta tänker jag inte ta”, berättade han för mig. Min vän är, generellt, ingen man vill trampa på tårna. Jag gladdes över hans stridsvilja. För egentligen har han givetvis helt rätt. Ingen ska ta att bli kallad rasist. Hur man än definierar det själv så kan man vara säker att avsändaren menar något riktigt, riktigt elakt. Typ att man vill avrätta andra raser eller sätta dem i kedjor. Kanske att man är en vidrig människa? Knappast något man förtjänat när man bara försöker beställa mat.
Min vän ”tog det” sannerligen inte, precis som han lovat. Han accepterade det inte, svalde det inte och gick vidare. Istället såg han till att kontakta ägaren av restaurangen. Han ringde helt enkelt upp och berättade, på sitt vänliga sätt, vad som hade hänt och hur det hade känts. Hur upprörd han blivit. Hur orättvist det var.
Ägaren blev fullständigt förkrossad och tackade för att han hört av sig. Han skulle genast ha ett allvarligt samtal med både chefen på plats och kyparen. Så här fick det helt enkelt inte gå till, och så vidare. Min vän var välkommen tillbaka så skulle han bli bjuden på ett riktigt skrovmål, helt gratis. Som tack för att han påpekat en uppenbar brist.
Tänk om jag varit mer som min vän. Tänk om vi alla varit mer som min vän! Tänk om vi, varje gång vi blev anklagade för det ena eller det andra, vägrade ta det? Om vi såg till att ord som ”rasist”, ”fascist”, ”högerextrem” och så vidare inte var något man bara kunde kasta efter oss i trygg förvissning om att vi bara kommer vända oss om att gå. Tänk om vi kunde ställa till med lika stort liv som det görs när någon blir kallad exempelvis ”neger”, ”fitta” eller liknande. Då hade nog man tänkt sig för en eller annan gång innan man slänger epitet kring sig.
Så var därför mer som min vän! Vägra acceptera att bli förolämpad, även om du tycker förolämpningen i sig är fånig. Bråka, ifrågasätt och kontakta vederbörandes arbetsgivare om det är aktuellt. Fråga vad personen menar, hur den definierar rasist, vad de tror att du egentligen tycker. Påpeka att du inte tänker ta den sortens grova förolämpningar, och att det kommer bli konsekvenser. Var rakryggad och var stolt! Du är svensk!
Ingen ska kalla dig rasist. Ingen ska kalla mig rasist. Ingen ska förolämpa oss som ser vad som händer med vårt land. Det är illa nog som det är, att även acceptera förolämpningar är att sätta att allt för lågt värde på sig själv. Du förtjänar garanterat bättre.
För tar vi ifrån dem dess förolämpningar måste de istället börja tänka efter vad de egentligen menar. Och då blir det troligen ganska tyst.
