Balans behövs i abortfrågan

INSÄNDARE. Finns det en medelväg i abortfrågan eller är det allt eller inget? Med tanke på hur mycket känslor frågan rör upp är det viktigt att många olika röster kommer till tals.

Detta är en insändare/debattartikel och det är skribentens åsikter och idéer som presenteras. Håller du med eller vill du invända? Skriv till [email protected]

Först en personlig historia. 1978 gjorde jag en abort. Det var inte ett svårt beslut då, eftersom jag kände att jag inte alls var redo att ta ansvar för ett barn, och fadern var inte att räkna med (ursäkta att jag uttrycker det lite kryptiskt, men det är ingen mening att gå in alltför djupt på privata detaljer). Dessutom var det redan då en samhällsanda, åtminstone i de kretsar där jag rörde mig, att aborter var moraliskt okomplicerade åtgärder. 

Under de fyrtio år som gått har däremot tankarna på den här personen, som aldrig fick leva, följt mig. Hur gammal skulle han (av någon anledning tänker jag mig en pojke) ha varit nu, hur skulle han ha sett ut, vilken personlighet skulle han ha haft… Kanske skulle jag i år ha kunnat uppvakta ett barnbarn på studenten… Det har visat sig att det inte var riktigt så okomplicerat, det där beslutet jag tog för länge sen.

Nu är debatten om abort het, allra mest i USA men även här. De extrema ståndpunkterna dominerar debatten, och det är synd. För både den helt fria aborten (i vissa fall fram till dess förlossningen börjar) och det absoluta förbudet leder till mänskligt lidande och skadar samhället. Trots att frågan är svår är det viktigt att inte bara släppa den som en het potatis. Verkligheten väntar inte, beslut måste tas, och även om vi inte kan fatta de perfekta besluten måste vi se till att de beslut vi fattar är så väl underbyggda som möjligt. 

Först kan man säga att de ståndpunkter som bygger på religion endast är giltiga för anhängarna av religionen ifråga. Lagarna bör bygga på någon form av etik som majoriteten finner riktig, och då måste man vara pragmatisk, det vill säga se till hur olika beslut fungerar i verkligheten. Lagar och normer bör också upplevas som naturliga.

Ett foster är i många stycken inte är en fullständig människa: det har inte ett utvecklat nervsystem, det har inte känslomässiga relationer, det har inga drömmar och önskningar. Om en abort utförs utan att fostret känner smärta, kommer det inte att lida. Men detsamma kan sägas om svårt handikappade och dementa personer, och av någon anledning förordar man inte fri avlivning av dessa.

Att bara se ett foster som en del av kvinnans kropp, som något i stil med blindtarmens maskformiga bihang, är också orimligt. Det har redan från början en egen genuppsättning, alltså är det något annat än vad kvinnan är. Under fosterutvecklingen ökar autonomin i och med att fostret bildar egna organ och får egna sinnesförnimmelser. Det verkar som om argumentet att det är en del av kvinnans kropp enbart handlar om att fostret befinner sig inom den gräns som utgörs av kvinnans hud, vilket är ett oerhört ytligt sätt att resonera.

I de svåra exempel, som alltid kommer upp, där ibland väldigt unga flickor blivit gravida efter sexuellt utnyttjande, är det klokt vara mycket liberal när det gäller att låta dem få genomgå abort. Detta eftersom kvinnan är en fullvärdig människa medan fostret inte är det, och hennes lidande väger tyngre än fostrets teoretiska rätt att leva. Detsamma gäller när det innebär stora medicinska risker att föda. Men i alla andra fall då? Där kvinnan tycker att hon inte är redo? Där moderskapet inte passar in i karriärplanen? Där man haft umgänge med någon som man egentligen inte gillar särskilt mycket eller litar på? 

En ytterligare personlig reflektion: när jag blev mamma för första gången, 1983, kände jag mig inte heller redo. Moderskap såg jag som ett mycket tungt ansvar och ett mycket högt ideal, som jag inte riktigt vågade tro mig själv om att kunna leva upp till. Men ändå grep jag mig an med det, och har naturligtvis aldrig ångrat det. Att bli mor är något positivt, även när det inte planerats eller inträffar under perfekta omständigheter. 

Abort är en allvarlig sak, och ska behandlas som sådan. Att förbjuda den helt leder till svåra konsekvenser. Men den bör vara omgärdad av försiktighet och rådgivning, och om fri abort ska finnas bör det bara vara under de 10-12 första veckorna av graviditeten.

Oönskade graviditeter är en större fråga än bara aborter, det handlar om beteendet när det gäller sexualitet och involverar i högsta grad män. En ganska sträng moral är bättre för samhället och för de människor som ingår i det, även om den tillfälligtvis kan minska livsglädjen. Vi behöver känna mening och sammanhang. Om visst mänskligt liv ses som meningslöst, så påverkas även resten av vår privatmoral och samhällssyn. 

Detta innebär att jag hänvisar till en sorts naturrätt, som Dan nyligen skrev om. Martin Saxlind har också skrivit en intressant krönika på Nordfront om sin inställning i abortfrågan, och det verkar som om vi har en samsyn. Moralen och vårt rättssystem måste utgå från inneboende värden i naturen och människans psyke.

Människoliv i form av foster har ett värde, eftersom de är en del av den mänskliga gemenskapen. Men detta värde måste också balanseras mot eventuellt lidande som absolut abortförbud kan medföra. Alltså bör möjlighet till abort finnas, men vara omgärdat av stränga regler.

Christina Löfgren

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}