Samtidigt som en kraftig explosion skakar Linköping och rapport efter rapport visar att Sverige faktiskt är ganska illa ute både vad gäller det ekonomiska som det sociala, så står statsministern malligt och pratar om den ”svenska modellen” i Frankrike. Man tar sig för pannan.
Under den gångna fredagen träffade vår egen sorgliga ursäkt till statsminister Frankrikes clownpresident Macron. Steffe fick till och med hålla tal inför G7-gruppen och kunde känna sig riktigt mallig. Sverige är så framgångsrikt, menar Löfven, att världens största industrialiserade ekonomier vill ha råd från honom. Sossepampens plan är nu att sprida ”trygghet och social stabilitet” över hela världen. Frågan är om han sett till att uppfylla löftet han gav i New York 2015 då 60 miljoner människor skulle få toaletter av honom? Nu ska man ju inte kräva att löften på politiker i allmänhet, och sossepolitiker i synnerhet ska behöva uppfyllas. De kommer ju undan vart fjärde år med att lova, utan att någonsin uppfylla. Det ska tydligen till en Donald Trump för att vallöften ska uppfyllas (oavsett vad man tycker om dem).
Det är nog bara svenska politiker och deras knähundar i dagspressen som fortfarande tror att Sverige är en förebild i världen. Om vänsterliberala allierade i Frankrike eller Tyskland klappar Stefan på ryggen så betyder det inte att Sverige går bra. Det betyder bara att Macron bryr sig lika lite om verkligheten som Löfven själv. När de applåderar varandra så applåderar de varandras förmåga att slå blå dunster i ögonen på medborgarna.
Stefan Löfven är nämligen inte omedveten om att det i hans AB Sverige inte finns tillräckligt med resurser att fördela så att alla får det bra. Han vet att man ställer grupp mot grupp och han vet att det är svenskarna som förlorar. Han känner till att många svenska kommuner håller på att gå på knä eftersom han tvingat på dem ”flyktingar”. Han vet mycket väl att gruppen svenska fattigpensionärer ökar och att många till och med hamnar i hemlöshet; han vet absolut att svenskar dör i väntan på vård eftersom resurserna inte finns; han vet att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland barn och unga; han är informerad om de övergrepp som riktas mot svenskar av utlänningar. Och vet han det inte så borde han veta det eftersom allt ansvar ligger på skeppets kapten.
Steffe höll sig kvar vid makten genom att dagtinga med sina principer (om han nu hade några), inte tack vare att ”folket” ville ha honom där. Tvärtom så ville man få bort honom. Sedan tog det politiska spelet vid och efter mycket kohandel fram och tillbaka så fick han bo kvar i Sagerska palatset. Att höll sig kvar vid makten med minsta möjliga marginal bekymrar honom lika lite som Ceaușescu bekymrade sig om buropen där han stod på balkongen den 21 december 1989. Något den sistnämnda antagligen bittert ångrade sig några dagar senare.
Om man ska berömma Stefan Löfven för något så är det hans formidabla fräckhet. Medan han frotterade sig med eliten i Paris exploderade en rejäl sprängladdning i Linköping. Det såg ut som en krigszon och en ”nysvensk” konstaterade att det var som hemma i Irak. I skrivande stund har vi inte fått särskilt mycket information om det förmodade bombdådet, men det bor både kriminella, åklagare och poliser i det drabbade området. Att ingen gick åt i explosionen är ett under. Men snart kommer turen ta slut och gängskjutningarna och bombdåden kräva oskyldiga liv i parti och minut. Då kommer Löfven åter igen säga att ”vi varit naiva” … och komma undan med det.
Vi som inte sticker huvudet i sanden anklagas för att sprida en negativ Sverigebild. Svenska nationalister kallas till och med för ”de riktiga landsförrädarna” i pressen och av politiker. Det är ju dumheter, så klart. Vi har inget med den rådande situationen att göra, vi kan inte hållas ansvariga och att berätta om vad som sker är inte förräderi (även om det inte är något moraliskt fel med att ”förråda” AB Sverige (en statsbildning vi aldrig godkänt genom demokratiska val) som usurperat makten i vårt land.
Våra motståndare avskyr att det inte är den tillrättalagda bilden av AB Sverige som visas upp. Därtill är sådana som Macron, Merkel och Juncker (med flera) också arga över detta, eftersom Europas folk kan se på Sverige och förstå att EU, mångkultur, islamisering och massinvandring är nationers dödgrävare. Man vill inte att svenska dissidenter ska komma till tals, bara svenska dumskallar som fånigt rapar upp floskler de läst i Aftonbladet eller hört på SVT. AB Sverige är på ytan ett välordnat land, men precis under ytan finns en helt annan verklighet och det är denna som skiner igenom allt oftare.
Man kan förstå att de oroar sig eftersom det inte krävs särskilt mycket för att ”gunga båten”. Förvisso har staten sett till att kräva in lejonparten av skatten innan pengarna kommer in på kontot. Prioritet ett för AB Sverige är att få in sina pengar, så de kan omfördela dem från arbetsamma svenskar till … ja, andra; både människor som inte har här att göra och projekt som föder en hel armé av genusvetare, hbtq-aktivister och tokiga feminister och så vidare. Men denna automatiska stöld till trots så behövs det inte mycket för att systemet ska få problem.
Framförallt är man rädd för vår vägran att underkasta oss. Inga pengar i världen räcker till när allt fler formulerar tanken – och sedan handlingen – att det räcker nu. Att fria tankar börjar formas i alltmer fria svenskars sinnen är systemets mardröm nummer ett. Det är värt att notera att vi nationella har gott självförtroende nu. Vi arbetar på, metodiskt och lugnt. Det är våra motståndare som blir alltmer frustrerade. De känner hur vindarna vänder och känner att allt fler ger dem fingret (bakom deras ryggar). Därför lyfts frågor om förbud; därför pressas företag att ta politiskt ställning; därför krävs censur av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet; därför jagas oförsiktiga 40-talister som skrivit argt på webben.
Clownsveriges företrädare inser att de misslyckats kapitalt och även om deras vänsterliberala kompisar ute i världen klappar dem på ryggen så kan de också se hur andra – de förhatliga ”fascisterna” i Ungern, Italien, Polen, Ryssland och bland de Trumptrogna i USA – skakar på huvudet åt vad som sker i yttersta Norden. Var och en som vet att de själva kommer drabbas vill inte ha den ”svenska modellen”. En gång i tiden så bad man i Europa om att Gud skulle rädda dem från Nordmännens raseri. Frågan är om inte bönen idag snarare går ut på att rädda dem från den ”svenska modellen”. Om så kan vi inte hålla det emot dem i alla fall. Det är snarare fullt förståeligt.
