Nationaldagen skapades som koncept i slutet av 1800-talet, under nationalismens glansdagar. Att dagen har burit olika namn, Svenska flaggans dag m.m., spelar mindre roll. Nationaldag har det varit sedan dess. En av initiativtagarna var Arthur Hazelius, som på Skansens vårfest den 6 juni 1893 lät högtidlighålla dagen till ära för viktiga dagar i Sveriges förflutna. Dagen fick av honom namnet Gustafsdagen och svensk nationaldag.
En historisk milstolpe var undertecknandet av 1809 års regeringsform, men den allt överskuggande historien var den om Gustav Vasas kröning till svensk konung den 6 juni 1523. För vad som stod på spel då var mycket mer än adelsmannen Gustav Eriksson Vasas personliga ambitioner. Det var rikets öde och folkets frihet som stod på spel.
Den svenska allmogens frihet var nämligen under hot. De danska bönderna var på 1400-talet långt mer undertryckta än de svenska, och de svenska löpte i längden risk att gå samma öde till mötes i och med att Sverige styrdes av en danska kungar sedan 1397. Sett så var Gustav Vasas befrielsekrig 1520-1523 verkligen ett krig om svenskarnas frihet.
Befrielsekriget mot danskarna har sin bakgrund i Kalmarunionen. Allehanda stridigheter mellan de tre ländernas kungahus, vilka var insnärjda i varandra genom giftermålspolitik, hade då lösts genom att länderna hamnade i union under dansk monark 1397.
Från svensk sida fortsatte dock strider mellan svenska adelssläkter och det danska kungahuset. En långt djupare dimension fick striderna när danskarna på 1400-talet satte in danska och tyska fogdar för att driva in skatter och skipa rätt. Dessa kunde vara oförstående för de svenska böndernas rättskänsla. De danska bönderna var betydligt mer undertryckta än de svenska. Svensk allmoge hade däremot bestämda krav på att lagar följdes och rimliga skattenivåer hölls.
På 1400-talet blev också infanteriarméer p.g.a. utrustning och taktik mycket starkare. Bondearméer kunde därmed stå emot bepansrade kavallerichocker och rent av tillintetgöra en riddarhär. Det skedde över hela Västeuropa. Engelbrektsupproret var ett sådant typiskt bondeuppror som gav den danska adeln mycket huvudbry.
År 1520 lyckades Gustav Vasa fly från dansk fångenskap, snart landstiga i Stensö utanför Kalmar och så småningom starta uppror. Här ska vi koncentrera oss på de krigiska händelserna m.m. Unionsregeringens trupper kallas här ”danskarna” eller ”den danska armén”, fast den bestod av såväl svenskar, danskar, norrmän som legosoldater från Skottland och Tyskland m.m. Även om det känns så i texten så leder inte Gustav Vasa trupperna ute i fält utan organiserar fältslagen och strategin, något han uppenbarligen var mycket bra på.
Efter att ha fått med sig dalkarlarna och senare gästrikarna i upproret blev det snart dags för den första drabbningen. Gustav har några få tusen man på sin sida. Det första slaget stod vid Brunbäcks färja i april, nära Krylbo i södra Dalarna på gränsen till Västmanland. Kontrahenterna stod på varsin sida av Dalälven. Gustav Vasas bondehär skjuter pilar på den danska armén som tvingas slå till reträtt. Medan danskarna ordnar med en ordnad reträtt går en del av dalahären över älven längre bort och faller danskarna i sidan, samtidigt som resten av dalkarlarna går över älven och till anfall. De slår den danska armén i grunden.
Nästa slag, eller vad man ska kallad det, vinner danskarna grundligt. En av Gustav Vasas styrkor, västmanlänningar som beordrats gå mot Västerås västerifrån, råkar ut för en katt och råtta-lek av befallningsmannen på Örebro slott, Anders Persson. Upprorsstyrkan under Peder Uggla intar Köping, men där super de till rejält för att fira segern, och när natten faller på har Anders Persson hämtat förstärkningar på 300 man, går in i staden (man har inte ens satt ut vaktposter) och massakrerar motståndarna.
Det här vet inte Gustav Vasa, som skickar sin här söderut mot Västerås den 29 april. När armén anländer utanför staden anfaller danskarna från Västerås, rytteriet först följt av infanteri. En del av Gustavs armé står emot stormen med sina piksoldater, och när man låter pilregn falla över de danska trupperna retirerar de i panik mot staden, följd av svenska bönder. Samtidigt går andra trupper in i staden och faller danskarnas bösstrupper, satta som försvar i stadens kärna, i ryggen. Danskarna förskansar sig då runt slottet och sätter eld på staden. När Gustavs armé har släckt den kan man fira med en ny bläcka. Händelsen i Köping kunde ha upprepats här, i och med att danskarna försökte en forcering under svenskarnas firande, fast Gustav hade en fräsch reservtrupp som tog striden med danskarna, vilka tvingas retirera igen. De höll förskansningarna runt slottet till den 20 maj, då de nöjde sig med att befästa slottet. Därmed var hela Västmanland i upprorsarméns händer.
Nu kan Gustav Vasa tåga med ryggen fri mot Uppsala. Allt ser ljusare ut nu eftersom hans framgångar har väckt liv i flera uppror runt om i landet, bland annat Värmland, Dalsland och Småland. Mindre trupper belägrar samtidigt regeringens slott. Uppsala blir en lätt match emedan staden har ett svagt försvar. Anfall inleds klockan 2 på natten den 19 maj och i gryningen är staden intagen. Några veckor senare kan Gustav Vasa tåga in i staden.
Ett ”problem” med bondehärar är att de består av just bönder. Och bönder måste odla jorden. Alla bondearméer under senmedeltiden hade det gemensamt att när våren kom, då avslutade man helt sonika kampanjen och drog hem till sin mark några månader. Gustav Vasas trupper drog således hem till sina hembygder, förutom en fast trupp på några hundra man. Då passar ärkebiskop Gustav Trolle på att sända ut en styrka från Stockholm. Sent omsider inser Gustav Vasa faran, lyckas uppbåda några extra förband och ge sig på Trolles trupper under deras marsch mot Uppsala. Denne får fly tillbaka med digra förluster.
Gustav Vasa kan nu så smått gå mot Stockholm, vilket sker vid midsommartid 1521. Hans trupper utkämpar några mindre slag med danskarna i Stockholms norra förorter. Samtidigt ansluter sig än fler till upproret, hälsingarna och östgötarna. Även delar av kyrkan har anslutit sig till honom. Därmed låter han sig i Vadstena den 21 augusti utropas till riksföreståndare. Från och med nu är kriget inte bara ett uppror utan ett reguljärt krig.
På hösten 1521 börjar Gustav Vasas trupper inringa Stockholm. Danskarna förlorar också kontrollen över fler borgar och slott. Nu är, bortsett från Finland där danskarna äger kontrollen, bara Kalmar och Stockholm i Kristians händer. Han äger dock något Gustav inte har – en flotta. Utan flotta kan han inte inta Stockholm. Visst har Gustav en armé, och bondearméer kan kriga på lämplig terräng, men de kan inte belägra städer vilket kräver särskilda soldater.
Då vänder han sig 1522 till Lybeck och betalar dyrt för marin hjälp av dem. På sommaren stoppar den svensk-lybeckska flottan danskt understöd till Stockholm, men de danska skeppen kommer undan. På hösten väljer lybeckarna också att gå i krig med Danmark; svenska och lybeckska skepp anfaller det danska fastlandet, och även om de inte kan inta Köpenhamn ligger Kristian II purt till nu.
Gustav är dock full av optimism. Hans trupper går i början av 1523 mot både de södra landskapen, Blekinge och Skåne, och mot Norge. Framgångar gör Kristians situation ohållbar. Han abdikerar den 14 april och går i landsflykt till Nederländerna, varmed Frederik I blir ny kung. Läget i Sverige är dock förlorat. De trupper som lämnats kvar i Kalmar har fått order att bränna ner staden, så när kalmariterna hör det ryktet öppnar de på natten den 27 maj en av stadsportarna för Gustavs trupper, varmed staden snabbt intas.
Nu återstår bara Stockholm i det egentliga Sverige (d.v.s. bortsett från Finland). De belägrade trupperna ges till slut villkoret att få lejd ur landet med sina ägodelar varefter staden kapitulerar den 16 juni varefter Gustav Vasa kan göra ett högtidligt intåg i staden – såsom konung.
För Gustav har redan utropats till svensk kung, vilket skedde den 6 juni 1523 i Strängnäs. På hösten samma år erövras till slut de finska landskapen från danskarna. Året därpå kan den danska och den svenske kungen mötas som två jämbördiga i en form av fredsmöte, där de beslutar att grannarna ska hålla fred. Att det inte hölls, att Gustav Vasa var en hård kung mot sin svenska befolkning och fick flera bondeuppror på halsen, det är en annan femma. Sverige var befriat från utländskt styre och en svensk satt på den svenska tronen.
Den här historien vill en stor grupp svenskar nedvärdera. Målet är att svensken inte ska känna sig fri, att landet kanske helst bör styras från något annat land och att den stolta känsla man känner genom historiens vingslag den 6 juni är en dålig känsla. Då är det hög tid att fråga sig: vad gjorde Gustav Eriksson Vasa i det läget?
Diskussion om den här artikeln