En mycket speciell nationaldag

Foto: Daniel Frändelöv.

Det har blivit dags att fira nationaldag igen, men årets firande blir mycket speciellt för Daniel Frändelöv. Det är nämligen första gången det ska firas i Svenskarnas Hus, med medlemmar från Det fria Sverige. Sannerligen något att fira!

”Varför firar vi egentligen nationaldagen” har jag ofta hört, och tyvärr ofta sagt själv. Men det är kanske inte så konstigt. Vi är väl alla lika medvetna om att nationaldagen inte riktigt tagit sig i Sverige. Det firas inte med någon särdeles glöd, utan mera för att man måste.

Själv har jag gått ifrån att helt ignorera den, till att pliktskyldigt gå på någon officiell tillställning till att numera faktiskt vara med och arrangera ett firande.

De officiella tillställningarna var kort sagt obehagliga. Vanligen satt jag vid Fars Hatt i Kungälv. En gång spelade Stefan Andersson. Det var fint. Men oftast var det olika grader av bedrövligt. Fullständigt glädjelöst, sterilt och utan själ.

De bisarra ”medborgarceremonier” som kommuner enligt lag måste ha med i programmet gjorde knappast det hela bättre. Inte helt olikt cirkusdjur puttades olika former av utlänningar upp på scen, där den flåsiga kommunpampen överdrivet glatt välkomnade dem som medborgare i Sverige. 

De skämdes, om de ens förstod vad som pågick. Jag skämdes. Min Mor skämdes. Hela publiken skämdes. Kommunpampen verkade inte skämmas alls, men politiker har ju inte riktigt begåvats med den egenskapen, som det verkar.

Vi sjöng hur som helst nationalsången, de flesta av oss. Så gott vi kunde. Det är ju lite si och så med hur den går, dendär gamla låten man sjunger en gång per år.

Det saknades, och har alltid saknats, en gnista. En äkta glädje. Ingenstans i Sverige hittar man den yra glädje som finns i exempelvis Norges nationaldagsfirande.

Men i år blir det det annorlunda. I år ska nationaldagen firas i Svenskarnas Hus, tillsammans med många, många, medlemmar i Det fria Sverige. Vi ska hissa vår fantastiskt vackra blå-gula flagga. Vi ska lyssna på, och sjunga, vår vackra nationalsång tillsammans, i den trygga vetskapen att vi för en gångs skull är bland fränder. Inga ”nya svenskar” kommer välkomnas. Istället ska vi, i tanken, hedra de riktiga svenskar som kommit före oss och som gett oss detta underbara land och all det välstånd som faktiskt fortfarande finns kvar i det. De som stakat ut vägen av hårt arbete, en väg som vi alla är beredda att följa.

Vi ska även tänka på oss själva, de svenskar som lever idag. Detta fantastiskt vackra och ärliga folk, som står emot alla de prövningar som våra ledare utsätter oss för. Vi har valt att samlas för att tillsammans bli starkare, för att söka tröst om det behövs och för att knyta vänskapsbanden hårdare. De kommer behöver i framtiden.

Det känns faktiskt stort. Eftersom det är stort. Vi tar tillbaka nationaldagen från staten, från mångkulturalisterna, från globalisterna. Från politikerna och från staten. Vi gör det på riktigt till en dag att fira vårt land och oss själva.

Vissa, inklusive jag själv, har flertalet gånger hävdat att midsommar är vår ”riktiga” nationaldag. Men stämmer verkligen det? Midsommar är ett firade av ljuset, livet, sommaren och fruktbarheten. Den är inte specifikt vikt till att fira vårt folk och vår nation, och ju fler dagar vi har att fira ju bättre.

Imorgon påbörjar vi en lång tradition. Vår egen nationaldag, så som vi fria svenskar vill ha den. Jag hoppas du har möjlighet att delta. Om inte annat, ses vi nästa år. Eller året efter det. För de traditioner vi påbörjar nu är de traditioner våra barnbarn kommer följa.

Leve Svea rike, leve det svenska folket!

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}