I morse när jag gick förbi min lokala matvarubutik såg jag något intressant som drog blicken till sig. Till saken hör att jag är känslig för text och har ett visst behov av att läsa det som hamnar inför mina ögon. Det kan skapa intressanta situationer i dagens Sverige.
Otaliga människor går omkring med tröjor med tryck på. Ibland är det bara en bild, men många gånger är det text också, eller bara text. Ibland är texten lite svårläslig, vilket gör det hela extra pikant. Kanske är den i frakturstil eller bara lite slingrig för att det ska se tjusigt eller fräckt ut.
Och där står den textbesatte med blicken koncentrerat fäst på – ett par tuttar. De som tillverkar tröjorna envisas nämligen med att placera trycket i perfekt höjd, och damerna envisas med att bära tröjan med perfekt tryckhöjd. Har tillverkarna tänkt ut det här? Är kvinnorna medvetna om att de går med uppmärksammande text på sina bröst?
När detta händer, tycker damen ifråga säkert att jag är ofattbart oförskämd som spänner blicken i hennes sköna byst. Mitt på blanka dagen! Utan att skämmas! Givetvis är jag medveten om dilemmat, att det finns något laddat där bakom bokstäverna – lite som en allegori, d.v.s. något som bär en betydelse bakom det sagda. Kanske drar jag till och med lite fördel av fenomenet med tröjtryck på skön plats.
I den stunden undrar jag alltid om kvinnorna som sagt är klara över att de bär tröjor som lockar blickar till deras näst mest förbjudna område. Eller har de glömt det i all vana? Eller bär de sitt tröjtryck som ett sätt att locka till sig blickar men samtidigt kunna känna det överläge som ligger i att det är lite förbjudet att fästa blicken därpå. Vilket gör att det lockar än mer! Vilket i sin tur gör kvinnans överläge än större gentemot den förvirrade mannen! En mycket frivol tilldragelse!
Det är inget nytt, så har sexuellt spel alltid fungerat. Vad som däremot kan tyckas vara knepigt eller rent av rubbat idag är att vissa kvinnor – gärna med feministisk läggning – anser att det borde vara helt förbjudet för män att titta mot deras byst, trots den textuella (eller bildmässiga) fokusmarkören. Att skammen borde vara så stark att män helt enkelt låter bli! Men därmed skulle det sexuella spelet upphöra. Och fokusmarkörer upphöra vara just fokusmarkörer. Eftersom det är omöjligt skulle det uppstå splittringar i själen och människor vara ständigt neurotiska. Kanske feminismens dröm!
Saken är ju den att om klädesplagget är rent från andra mönster och har något iögonfallande på en särskild plats, då kommer ögonen automatiskt att dras dit. Det har ingenting att göra med den s.k. manliga betraktarblicken, som konstvetare försöker göra dum teori av. En manlig blick mot den kvinnliga bysten är faktiskt något helt naturligt – och ur sexualbiologisk synvinkel nödvändig – såvida man inte tar mänskligt beteende för en rent social konstruktion. Apors blickar och näsor riktas mot tussen eftersom de går på alla fyra. När de tidiga människorna reste sig och började gå på två ben, då minskade det begärliga intresset för bakdelen (även om det till viss del förstås finns kvar) till fördel för kroppens framsida – bröst och sköte. Så menar i alla fall sexualevolutionisterna.
Nå, det gäller för man lika mycket som kvinna att behärska det sexuella spelet, i det här fallet att kunna titta utan att titta. Då blir kvinnan lite osäker på förmågan att locka. Så försöker kvinnan att locka med tydligare tröjtryck eller kanske bara snyggare kläder. Och mannen måste reagera, utan att visa för mycket reaktion! Så rullar spelet vidare.
Men det var inte detta jag skulle tala om, som Evert Taube sjunger i en berömd visa. Inte riktigt! Min blick lockades som sagt imorse av textuellt tryck på en människa. Fast inte sexuellt den här gången. Och inte heller framsidan av en kropp, utan bakdelen. Fast inte baken. Utan längre upp, mot nacken till.
På en mans t-shirt stod det med tydligt tryck AIKMAN. Mannen ifråga sopade rent utanför affären, och senare där inne. Han var väl anställd som städare. Fast han hade visst sin hemmagjorda arbetsdräkt istället för affärens, en svart t-shirt med nämnda tryck.
Kanske var det mannens namn: Aikman. Fast placering av trycket ger snarare associationer till en idrottsman eftersom lagidrottare ofta har namnet där på ryggens övre del. Och det finns ju en känd idrottsman vid namn Aikman, nämligen kvartsbacken – quarterback alltså – Troy Aikman i laget Dallas Cowboys i amerikansk fotboll, aktiv som proffs 1989-2000. Han är rent av en av de mest kända och framgångsrika kvartsbackarna genom tiderna, med bland annat tre Super bowl-titlar och invald i Hall of Fame.
Fast det var inte till denne Aikman mina tankar drogs när jag såg bokstäverna på den svarte mannens t-shirt. För svart var han, svart som natten. Jag har inte studerat kritiska svarthetsstudier vid universitetet, så jag kunde inte avgöra varifrån i Afrika mannen härstammade, men riktigt riktigt svart var han. Afrikaner kan kanske på ett ungefär säga var en person av negroid härkomst kommer, precis som många européer kan gissa någorlunda bra var en europé de träffar kommer ifrån, bara av utseendet att döma: hudfärg, hårfärg, längd, ansiktsdrag.
Vad jag läste ut av bokstäverna på den svarte mannens rygg var inte alls den amerikanske fotbollsspelaren Aikman (som för övrigt är vit), utan tvärtom en fotbollsspelare i en svensk idrottsklubb i europeisk fotboll, eller kanske hellre en idrottssupporter.
Just det, jag läste AIK-MAN där på mannens tröjtryck på morgonen. Förundrad gick det runt i skallen på mig: är det där en typisk AIK-man? Jag var ju varken i Solna eller Stockholm. Instinktivt relaterade jag först inte heller hudfärgen med Solnaklubben, eftersom associationerna automatiskt gick långt tillbaka i ungdomstiden då jag intresserade mig för svensk fotboll, och då fanns det knappt några mörkhyade spelare – och bara få mörkhyade supportrar.
Men så kom tanken för mig; fotbollslagets supporterklubb heter ju Black Army. Då kändes allt klart för ett ögonblick. Tills jag kunde skratta åt saken ögonblicket efter!
Ty man måste kunna skratta åt allt.
