Sverige som nationalstat finns inte mer

När vi talar om Sverige, vad talar vi egentligen om då? Är det en plats på jorden? Är det en nationalstat med grundlag, konung, riksdag och regering? Dessa två saker, den fysiska platsen och nationalstaten, är nog det som de allra flesta tänker på när man nämner Sverige, men är det verkligen sant?

Den plats som idag kallas Sverige, från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från vår östligaste punkt i Sundholmen till den västligaste i Stora drammens skär, är inte den samma som det som alltid kallats för Sverige. Istället har Sverige varit både större och mindre — under ganska lång tid hade Sveriges kärnland även en rund form bestående av Svealand, norra Götaland, södra Norrland och södra Finland.

Är Sverige en plats?

För våra förfäder var det inte alls självklart att tala om Sverige och även om Erik Segersäll brukar anses vara den första Sveakungen är det svårt att säga att han hade tillräckligt stor makt för att vara regent över hela riket. Vi var svear och götar, och ofta identifierade vi oss än mer lokalt — med vår släkt, vår by eller vår region. Som alltid med historia är det svårt att veta exakt, speciellt från tider då väldigt lite skrevs ned och bevarades för eftervärlden men också eftersom historieböckerna är så färgade av olika slags segrare och deras propaganda. Den svensknationalistiska vågen på 1800-talet, hur godhjärtad den än må ha varit och hur lätt den än är att romantisera, lär ha tryckt ned de regionala identiteterna till förmån för det svenska vid varje givet tillfälle.

Vilken plats som är Sverige har alltså alltid varit föränderligt, och kommer så vara även i framtiden.

Är Sverige en nationalstat?

När det gäller nationalstaten Sverige så finns den inte längre. Visst, det finns en svensk stat — men det finns ingen svensk nationalstat. En nationalstat definieras, och låt oss använda Bonniers lexikon för detta, som ”en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur”.

Så ser inte den svenska staten ut idag. Runt 25 procent av de boende i Sverige idag är inte svenskar — i de yngre åldersgrupperna är den här siffran ännu högre. Därmed har vi inte ”i stort sett samma härstamning”.

Samtidigt arbetar makten aktivt för att vi inte ska ha samma kultur genom förespråkande av den så kallade mångkulturen och upphöjandet av integration framför assimilation. Därmed har vi inte heller ”i stort sett samma kultur”.

När det gäller språket är det väl den starkaste faktorn som finns kvar, men även här börjar svenskan utmanas av flera andra språk hos snabbt växande minoritetsgrupper.

Intressant blir här också att ett parti som Sverigedemokraterna även de vill nedmontera den svenska nationalstaten genom att bortse från den svenska nationen, och precis som de andra globalisterna inte anser att de som bor i Sverige ska ha ”i stort sett samma härstamning”. Därmed finns inget parti i Sveriges riksdag som driver frågan om ett bevarande, eller återupprättande av, den svenska nationalstaten vilket måste räcka för att förklara att den inte längre heller finns.

Istället är svenskarna och den svenska nationen idag del av en annan stat, en som visserligen kallar sig Sverige och använder många av våra nationella symboler, men som inte representerar den svenska nationen utan är en del i en globalistisk världsordning som ämnar att skapa en ny människa, ”befriad” från den nationella tillhörigheten. Det går, även om en hel del nationalister kommer bli lite arga på mig nu, att se likheter mellan svensknationalismens vilja att på 1800-talet avregionalisera svenskarna med den globalistiska världsordningens vilja att avnationalisera alla jordens människor.

Men vad är då Sverige? Existerar det ens?

Det här blir en knivig fråga och en fråga som svenska nationalister kommer behöva brottas med för en lång tid framöver. Min förhoppning är att denna text kan sätta igång en diskussion som på allvar tar tag i de här frågorna, eftersom de är livsavgörande för vårt framtida rörelsebyggande och nationella överlevnadsstrategier.

Jag menar att Sverige och svenskheten till stor del är en idé och en vision skapad i en tid väldigt olik vår. Det är en idé grundad i ett gammalt nationalstatstänkande där det var helt naturligt att de som bodde inom ditt område biologiskt tillhörde samma folk som du själv och de som inte kom dit för att handla kom för att kriga och beslagta ditt land.

Så ser världen inte ut längre, på gott och på ont. Men vad vi än tycker om utvecklingen så är den en realitet och så väl vår politik som vår strategi måste alltid utgå ifrån verkligheten, inte ifrån fåfängt drömmande om fornstora dagar eller utopiska visioner uppdiktade av filosofer.

Världen har blivit mindre. Ja, självklart inte rent fysiskt men tack vare — eller på grund av om du är lagd åt det hållet — internet och lågprisflyg är det nu helt normalt att ha kontakt med folk från jordens alla världsdelar under en dag eller att kunna resa en långhelg till en spännande stad hundratals mil hemifrån.

Det finns de som skulle hävda att denna utveckling gör nationalismen obsolet, men jag skulle snarare hävda att det är tvärtom. Nationalismen i form av din etniska och nationella identitet är en trygghet i en värld där det främmande är så pass närvarande.

Nationalismen har under lång tid kopierat och upprepat tankar från en tid när vanliga människor inte ens hade telefoner. I dag har många tillgång till direktkontakt med människor från hela världen i sin ficka till knappt något kostnad alls. När nationalismen växte sig stark i slutet av 1800-talet och i början på1900-talet var en resa över Atlanten förunnat några få och svenskarna förknippade sommaren med helt andra saker än två veckor på Thailands stränder.

Kärnan i nationalismen, folkgemenskapen och nationell suveränitet, står orubblig oavsett tekniska landvinningar och krympande avstånd. Men stora, etniskt homogena nationalstater hör nog historien till. Vi skulle visserligen kunna beklaga detta, men det viktiga är inte att sörja det som varit utan att anpassa strategier och analyser efter våra nuvarande förutsättningar.

För även om den svenska identiteten är sprungen ur en tid väldigt olik vår så är den i högsta grad levande hos många människor i norra Europa. Men, den finns inte hos alla som delar vår härstamning — alla som rent biologiskt skulle kunna klassas som svenskar ser sig inte som svenskar och lägger inget som helst värde i den svenska identiteten. Är de då svenskar? Nej, det menar jag att de inte är.

Jag menar att svenskheten är en idé, en idé vi som nationalister värnar om. Den har en biologisk beståndsdel likväl som en kulturell beståndsdel, men framförallt är den en idé om en svensk gemenskap och strävan och delar man inte denna strävan och vill man inte vara en del av den gemenskapen, då är man heller inte svensk.

En nationalism för 2000-talet

Globaliseringen är ett faktum precis som den svenska nationalstatens död. Det må göra ont att konstatera, men det är viktigt att göra för att kunna finna lösningar och vägar framåt. Alldeles för ofta känns det som att svenska nationalister stångar huvudet blodigt mot en betongvägg istället för att försöka hitta vägar runt den eller ta fram borren. Ett sådant exempel är kravet på förbud mot folkblandning som man ibland ser från alla möjliga håll.

Om en svensk person vill skaffa barn och bilda familj med en person från ett annat folk så har den personen gjort ett aktivt val. Den personen sätter uppenbarligen inget, eller mycket litet värde i svenskheten. Menar man då att en stat här ska gå in och förbjuda den här personen från göra detta? Visst, ingen nationalist tycker att detta val är bra — men ska en människa tvingas på en svensk identitet och en nationalistisk världsåskådning eller är det något som ska växa fram organiskt ur ett folk?

Jag ser det snarare som att man då har sagt upp sin del i den svenska folkgemenskapen och väljer att inte längre vara en del av den svenska nationen. Ett val som människor måste ha — jag ser ingen anledning att tvinga på folk en identitet på grund av deras biologiska härstamning, det skulle leda till ett mycket otrevligt samhälle och knappast någon harmonisk folkgemenskap.

Istället för att stå och skrika ”folkförrädare” åt människor som väljer att inte längre tillhöra den svenska nationen (i den här kontexten ej att sammanblanda med staten eller landet) bör nationalismen vara konstruktiv och erbjuda alternativ. Nationen är inte statisk och är under ständig utveckling, och är den inte tillräckligt attraktiv kommer den heller inte vara intressant för det stora flertalet.

Som nationalister tror vi på nationen, alltså gemenskapen i det gemensamma ursprunget, kulturen och språket, men vi får aldrig sammanblanda detta med en blind lojalitet till vare sig stat eller land. Landet och staten är idag separerade från nationen och det är med den utgångspunkten vi kan utveckla strategier för en nationalism för 2000-talet.

Med den insikten är det självklart att engagera sig i det svenska folkets intresseförening, Det fria Sverige. Genom föreningens arbete (framförallt genom Svenskarnas hus) så får vi ett genomslag som man inte får på andra håll. Redan nu har vi börjat arbetet med att skapa ”våra egna platser” i det verkliga livet. Samtidigt, medan föreningen byggs upp runt om i landet, blir den till ett nav i en folkrörelse som med tiden kan komma att omfatta alla möjliga verksamheter (förutom ännu fler Svenskarnas hus).

Nationen Sverige är inte död, men den är en del av en fientlig stat och utan eget land. Vårt arbete måste därför handla om uppbyggnad av vår nation i första hand, sedan finna mark för nationen och slutligen forma en nationalstat på den marken. Det är vad jag anser vara en nationalism för 2000-talet och det är en uppgift som kommer ta en eller flera generationer att förverkliga. Det är alltså hög tid att sätta igång.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}