Vill man nå ut med ett budskap till en större publik så är det enkelhet och upprepning som gäller. Få ord som förklarar, besvarar och i sig själva presenterar en lösning är alltid att föredra framför långa haranger och svåra ord. Även om vi själva tröttnar på dem, vilket ofta är fallet, ska vi inte, så att säga, försöka uppfinna hjulet på nytt. Det gäller att hålla fast vi det som fungerar.
När ”flykting”-krisen var på allas läppar för några år sedan lanserade medieprojektet Motgift treklangen ”internera – deportera – repatriera”. Det användes bland annat som standardsvar på frågan ”vad måste göras?” och blev också ett klistermärke som fick god spridning över Sverige. Treklangen uppfyllde alla krav på god propaganda. Orden kom lätt och satte sig ordentligt, därtill utgjorde de ett direkt svar på frågan som många ställde. Den enda invändningen man skulle kunna ha är att orden kanske anses för krångliga för vissa, att de inte används i dagligt tal och att innebörden därför kanske gick somliga över huvudet.
Om man sedan vill ha ett enkelt svar på alla frågor som rör massinvandring och mångkultur är slagordet som Nordisk alternativhöger gjorde populärt ännu bättre än treklangen ovan: ”Nej. Ut.”. Svårare än så är det inte och alla begriper det. Dessa två ord blev sedermera tröjtryck och klistermärke, samt ett begrepp som användes ofta.
Det viktiga är nu att de båda fortsätter att användas och inte trycks undan i en jakt på förnyelse. Alternativ för Sverige gjorde under sin valkampanj begreppet ”återvandring” populärt. Det blev den realpolitiska versionen av treklangen.
Hela den nationella oppositionen gick fram med återvandring, internering och ”Nej. Ut.” på läpparna. Det fick en bredare effekt och märktes av också utanför vår egen krets. Till sist lyfte också Sverigedemokraterna frågan lite lätt och började prata en del om det.
Inget av de etablerade partierna (inklusive Sverigedemokraterna vars nyvunna intresse för det försvann efter valet 2018) driver frågan om repatriering (återflyttning). De pratar om ”integration”. Frågan om integration eller repatriering är en fråga som utgör en avgrund mellan oss och dem. Kort sagt vet vi om någon är ”en av oss” genom det lackmustest som frågan utgör. En person som är invandringskritisk, mot mångkultur och massinvandring, men som inte ställer sig bakom återflyttning saknar en fundamental beståndsdel i sitt tänkande. Vi kan helt enkelt inte nå målet med mindre än stängda gränser och massiv återflyttning. Detta är inte en åsikt utan demografisk fakta utifrån den data vi har.
Den krassa verkligheten är att om Sverige stänger gränserna helt och hållet men inte förmår utlänningar att flytta hem igen, så kommer svenskarna att bli en minoritet. Skälet är enkelt. Utlänningarna är yngre och föder fler barn än svenskar. För varje flyktinginvandrare som kommer till Sverige förkortas tiden till att svenskarna blir en minoritet. Alltså: allt annat än helt stängda gränser och en massiv återvandring leder till att svenskarna blir en minoritet. Med den vetskapen uppstår en avgrund mellan oss som kräver just detta och var och en som kallar sig ”Sverigevän” men inte gör det.
Förutom att frågan i sig är en vattendelare och ett lackmustest så är det information som måste komma fram. Allt för många svenskar är ovetande om den demografiska situationen och måste göras uppmärksamma på den. Detta kan bara göras genom att vi lyfter frågan om och om igen. Bland annat kan det göras i debatten. När någon ondgör sig över tingens ordning svara du med lösningen: ”internera, deportera och repatriera” och sedan kanske du behöver förklara hur du menar, vilket är bra. Det klara ställningstaganden väcker frågor. Om någon fundera högt om kanske den ena eller andra ska få stanna så är ditt svar: ”Nej. Ut.”. Vi hade inte haft någon svenskfientlig brottslighet alls, om det inte vore för årtionden av folkutbytespolitik. Det är värt att beakta. Tänk på de där barnen som rånas på sina mobiler, eller pengar när det sålt åt Majblomman; tänk på de där gruppvåldtagna flickorna; tänk på Arminas Pileckas och Elin Krantz. De bakomliggande orsakerna stavas massinvandring och mångkultur.
Under 1980-talet och en bit in på 1990-talet kunde man se ”BSS” sprejat överallt. Det stod för ”Bevara Sverige svenskt” och var ett stridsrop för nationella då. Vi vill inte uppmana till klotter här, men kanske finns det andra sätt att se till så att treklangen och althögerns slagord kan synas och höras överallt? De är aktuella, lättförståeliga och säger det som behöver sägas.
Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt, bara använda det.
