Hur vi än ställer oss till vissa komplicerade historiska skeenden kan ingen förneka att nationalism i allmänhet och tysk nationalism i synnerhet har orsakat oss européer stora problem genom att urarta i chauvinism och imperialism.
Detta är en insändare/debattartikel och det är skribentens åsikter och idéer som presenteras. Håller du med eller vill du invända? Skriv till [email protected]
Jag är en stor vän av det tyska folket, men jag anser att vi bör ha en mycket realistisk på syn vilka svårigheter som ett enat Tyskland kan ställa till med för övriga europeiska länder. Samma sak gäller även för det kontinentala Europas två andra stormakter Ryssland och Frankrike.
I grunden har jag en positiv syn på alla europeiska länder, men min uppfattning är ändå att det ligger i stormakternas politiska natur att sträva efter att dominera sina grannländer. För att förebygga krig och konflikter kan det därför vara rimligt att dela upp stormakterna i flera stater så att ingen europeisk stat är tillräckligt stor för att kunna härska över de andra. Förmodligen gynnas också det europeiska samarbetet om maktbalansen ökar genom att länderna blir mer jämnstora.
Eftersom ett enat Tyskland på grund av sin storlek, sin styrka och sitt geografiska läge per definition utgör ett geopolitiskt hot mot sina grannländer bör den tyska återföreningen göras ogjord. Östtyskland bör återupprättas som en självständig stat, den här gången dock som en nationalistisk tysk etnostat snarare än som en socialistisk stat. Därefter bör det mångkulturella Västtyskland delas i två stater så att även Sydtyskland blir självständigt. Dessutom bör Schleswig återförenas med Danmark.
För Rysslands del är uppdelningen i praktiken redan genomförd på grund av Sovjetunionens upplösning. Det ligger i dag i hela Europas intresse att värna om de baltiska staternas, Vitrysslands och Ukrainas självständighet eftersom dessa stater utgör en buffert mellan Ryssland och Centraleuropa. Dock kan det vara rimligt att erkänna Rysslands annektering av Krim och att revidera gränsen mellan Ryssland och Ukraina eftersom de nuvarande gränserna är mycket ogynnsamma för Ryssland.
När det gäller Frankrike är problemet mindre, men kanske bör även det landet delas upp på något sätt. I Frankrikes fall kommer en uppdelning kanske att ske organiskt genom att muslimerna i landet bildar en egen stat på en del av det franska territoriet, men en sådan utveckling är förstås inte önskvärd. Bättre är om den franska centralmakten försvagas genom att särpräglade regioner som Bretagne och Korsika tilldelas självstyre eller självständighet.
Felix
