Jalles poetiska ark – 21: Harald i offerlunden

Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.

Adam Oehlenschläger var en av de första som förde in romantiken på den litterära scenen i Norden. Det skedde med diktsamlingen Dikte 1803, inte minst genom dikten Guldhornene, som handlar om två stora guldhorn från vikingatiden som stals från museum och sedermera smältes ner för guldets skull, strax innan banditerna blev påkomna. Den dikten sparar vi dock till en annan söndag. Dagens dikt skrevs också för samlingen Dikte.

Romantiken var en litterär riktning som startade i Tyskland 1797 och höll i sig ca tre decennier. Glöm allt du lärde dig om romantiken på gymnasiet: känslor och fantasi. Känslor, originalitet, sentimentalitet, geniets förmåga, fantasins skaparkraft, folkens ursprung m.m. var tankar som slog igenom runt 1760 och som återkom hos många europeiska författare. De romantiska tänkarna och diktarna tog till sig allt det men gick steget längre. De siktade mot en djupare innerlighet där konst och fantasi ska uppfylla människans ande liksom religionen tidigare gjort. Hela världen ska romantiseras.

I Tyskland intresserade sig en del romantiker för den fornnordiska litteraturen och mytologin eftersom den var en viktig källa till gammal germansk tro och dikt. Men fornnordiska teman användes mycket knappt inom tysk litteratur då. Det gjordes däremot i Skandinavien, av naturliga skäl. Huvuddelen av den gamla germanska litteraturen är ju nedskriven och författad på isländska.

Köpenhamns universitet hade rent av gett allmänheten frågan om det vore bra för nordisk skönlitteratur om den fornnordiska mytologin skulle användas istället för den grekiska. Grekisk-romersk mytologi användes sedan länge i europeisk poesi för att skapa utsmyckningseffekter.

Under 1600-talet hade svenska och danska forskare intresserat sig för den fornnordiska litteraturen fast inte använt mycket när man skrev poesi. Mot slutet av 1700-talet började en och annan nordisk poet använda fornnordiska teman och bilder i diktningen. Men först i början av 1800-talet slog det igenom på allvar. Oehlenschläger var en av dem som låg till grund för det. Han svarade på frågan huruvida författare borde använda nordisk mytologi och slutsatsen var ett rungande ja. Han använde sedan gamla nordiska teman i många av sina verk, bl.a. i dikten nedan. Han ansågs för övrigt som Nordens främsta diktare på sin tid.

I dikten nedan finns flera romantiska teman. Poeten befinner sig i stämningsfull natur. När han ser den gamla fornlämningen uppfylls han av längtan tillbaka till forntiden då gudar levde samt då äkta böner och offer skedde, till skillnad från det härskande förnuftet på poetens tid. Hans upplevelser visar sig vara en dröm istället för klara tankar. Den blixtrande aningen värderades för romantikerna högre än det kalla förnuftet. Även den dråpliga humorn och den gotiska skräckupplevelsen är typiska för romantiken.

Att det är stor dikt märks också i den starka närvaro läsaren känner, de klara detaljerna och den helgjutna stämningen. Att det handlar om våra förfäder skapar också en stark närvaro, som om läsaren lika gärna kunde vara Harald där i offerlunden.

Och så den underbara slutsatsen! Fy fan vad hårda de var på den tiden, men vid Oden vad underbart det vore att leva då.

Harald i offerlunden

Klar är nattens stjärnevalv.
Högtidsfulla midnattsscen!
Vemodsfull och tyst jag vankar
mellan Herthas altarstenar.

Poppeln gungar. Blida fläkt
genom skogens mörker värmer.
Röd strålar den fulla månen
på halvt utsuddade runor.

Forntids underliga minne,
du mitt hjärta genomtränger.
Vad ni var, ni kära platser,
ack det är ni inte längre.

Här där Oden man tillbad
ruvar nu glömska, betar boskap.
Där de vässade offerkniven
vässar nu mejaren lien.

Här där hjärtat heligt brände
uppstiger nu blott mina suckar.
Ni försvann, ni sköna dagar,
död är fantasins rike.

Inget flammar, inget framhävs,
allt är kallt, förnuftigt, öde.
Fylld av forntids stora minnen
vankar jag som mellan döda.

O att där på altarstenen
än jag såg den röda lågan,
som med folkets varma böner
virvlade till himlens båge.

O att i den hårde brynjan
mina suckar kunde stiga
i en krets av fromma kämpar
upp till den oändlige.

Sinnen gav han oss, den vise,
då förnuftet han nedsände,
då han gav oss tankfull kyla,
eld han i vårt hjärta tände.

Oden! Freja! Kom tillbaka,
lämna mig ej här allena.
Se jag sjunker ned med andakt,
hän för edra altarstenar.

Ugglan skriker, tuppen gol,
eldröd brände månens platta.
Jorden bävade och här dröp
blod av aspens vita blad.

Altarets gamla stenar rasslar,
månen plötsligt sina strålar saknar;
och en benrad upp ur jorden
långsamt häver sig och ranglar.

Med en sönderslagen panna
står han där med knotor vita,
och en gammal rostig dolk
sitter i hans vänstra sida.

”Önskar du dig, unge dåre,
till den grymma tid tillbaka,
då man kallt offrade sin broder,
döv för hans räddhågsna klagan?

Här i lundens skumma skuggor
rann mina sista tårar ned,
här på dessa altarstenar
sprudlade blod i mina ådror.

Blodbestänkta offerpräster
slog grymt sönder min panna,
stötte dolken i mitt hjärta,
vilda av raseri berusade.”

Skogen tjöt och tuppen gol,
under altaret sjönk den döde.
Från sin medvetslöshet vaknade Harald
i den friska morgonrodnaden.

Blommorna öppnar sig så vänligt,
daggen ned från aspen glider,
Harald ryser av sin dröm –
önskar ändå de gamla tiderna.

—-

Klar er Nattens Stiernehvælving.
Höitidsfulde Midnatsscene!
Veemodsfuld og tavs jeg vanker
mellem Herthas Alterstene.

Poplen vifter! blide Kiöling
giennem Skovens Mörke luner.
Röd henstraaler fulde Maane
paa de halvudslukte Runer.

Oltids underlige Minde!
du mit Hierte giennemtrænger.
Hvad I var, I elskte Steder!
Ak det er I ikke længer.

Her hvor Odin de tilbade
Glemsel ruger, Qvæget græsser.
Hvor de hvæssed Offerkniven
Meiersken nu Leen hvæsser.

Her hvor Hiertet helligt brændte
nu kun mine Suk opstige.
I forsvandt, I skiönne Dage!
Dödt er Fantasiens Rige.

Intet luer, intet hæver,
alt er koldt, fornuftigt, öde!
Fyldt med Oldtids store Minder,
vanker jeg som mellem Döde.

O at hist paa Alterstenen
end jeg saae den röde Lue,
som med Folkets varme Bönner
hvirvlede til Himlens Bue!

O at i den haarde Brynie
mine Sukke kunde stige
i en Kreds af fromme Kiemper
op til den Uendelige!

Sandser gav han os den Vise,
da Fornuften han nedsendte,
da han gav os tænksom Kulde
Ild han i vort Hierte tændte!

Odin! Freya! kom tilbage,
lad mig ikke her allene.
See jeg synker ned med Andagt,
hen for Eders Alterstene!

Uglen skreg og Hanen galte
ildröd brændte Maanens Flade.
Jorden bæved og der drypped
Blod af Espens hvide Blade.

Altrets gamle Stene rasle,
Maanen brat sin Straale mangler;
og en Beenrad op af Iorden
langsomt hæver sig og rangler!

Med en sönderslagen Pande
staaer han der med Knokler hvide,
og en gammel rusten Daggert
sidder i hans venstre Side.

”Önsker du dig, unge Daare,
i den grumme Tid tilbage,
da man offred kold sin Broder,
dövende hans bange Klage?

Her i Lundens skumle Skygger
nedrandt mine sidste Taarer,
her paa disse Alterstene
sprudled Blod af mine Aarer!

Blodbestænkte Offerpræster
grumt min Pande sönderknuste,
joge Dolken i mit Hierte,
vildt af Raserie beruste.”

Skoven hyled, Hanen galte
under Altret sank den Döde.
Af sin Afmagt Harald vaagned
i den friske Morgenröde!

Blomsten aabner sig saa venlig
Duggen ned ad Espen glider,
Harald gyser ved sin Dröm —
önsker dog de gamle Tider!

Adam Oehlenschläger

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}