Du lever i systemkollapsen

Efter ett år tillbaka i Sverige kan det bara sammanfattas på ett sätt: Vi lever mitt i systemkollapsen, och har du inte märkt av den än så kommer du göra det snart.

Idag är det ett exakt ett år sedan jag och min familj flyttade hem till Sverige. För mig var det första gången jag skulle bo på heltid i Sverige sedan 2006. för min tyska fru första gången som boendes i ett nytt land. För våra barn ett äventyr.

Det hela har varit en skräckupplevelse. Jag var visserligen någorlunda förberedd då jag av naturliga skäl följt med i Sveriges förfall på distans, men för min fru som är ganska ointresserad av politik är det i det närmaste en chock. Och då talar jag inte om invandringens demografiska konsekvenser och hur den svenska gatubilden på många håll är helt förändrad, utan hur hela systemet är skjutet i sank.

Jag misstänker att många svenskar som aldrig provat på något annat, och som är inne i alla system, som inte är sjuka och som tjänar ganska bra, inte riktigt upplever det än. Men det är så klart bara en tidsfråga. Men jag är inte naiv och tror att dessa kommer “vakna upp” och göra sig redo för någon typ av revolution när de väl drabbas; snarare kommer de fortsätta vandra mot stupet, klappandes sig själva på axeln om “världens bästa sjukvård”, “välfärdsstaten” och “den humanitära stormakten”.

Men sanningen är den att det blir smärtsamt uppenbart att vi lever mitt i en systemkollaps. Systemen är underdimensionerade, utgifterna överdimensionerade och byråkratin alldeles för svullen. Det är resultatet av snart hundra år av socialdemokratiskt högskattesamhälle och snart femtio år av mångkulturell politik. Det välstånd som byggdes upp innan det totala socialistiska maktövertagandet 1932 och som amplifierades efter andra världskriget tack vare Sveriges “neutralitet” klarar inte av att fylla den nya, stora kostymen.

Så här ett år efter att vi flyttade till Sverige har vi fortfarande inte rätt till vare sig barnbidrag eller föräldrapenning för något av våra barn, trots att dottern bara var en månad gammal när vi styrde vår kosa norröver. Försäkringskassan “handlägger” och “utreder” och “kontrollerar” och allt vad de nu kallar det. “Hade ni inte kommit från ett EU-land hade det varit enklare” sade en handläggare till mig. En annan svarade på min fråga om vad som hände ifall mina barn blev sjuka i utlandet, eftersom vi inte är försäkrade av svenska Försäkringskassan på grund av utredningen, med att hänvisa oss till att teckna privata försäkringar.

Samtidigt som vi inte har rätt att ta del av det så kallade välfärdssystemet tvingas jag betala ohyggligt mycket i skatt. När jag nu efter ett år kan jämföra Tyskland och Sverige kan jag se att jag i Sverige betalar nästan åtta gånger så mycket i skatt som i mitt tidigare land. Inte för att den normala inkomstskatten i Tyskland är så mycket lägre, utan för att Tyskland har sambeskattning vilket betyder att när min fru valde att vara hemma med barnen eller studera betalade jag som låginkomsttagare knappt någon skatt alls – någon sådan möjlighet finns inte i Sverige.

Men det är inte bara Försäkringskassan som sackar efter, när jag påmindes om att tandvården inte ingår i den “allmänna sjukförsäkringen” var det som en obehaglig påminnelse från en tid jag nästan lyckats glömma efter så många år i ett land där tandvård inte bara ingår i sjukförsäkringen, utan där den kostnadsfria delen dessutom upprätthålls genom ett system som uppmuntrar dig att gå till tandläkaren minst en gång per år – utan extra kostnad så klart!

I kontakten med den svenska sjukvården har vi ofta fått ett professionellt bemötande från trevliga läkare, sjuksyrror och undersköterskor – men väntetiderna har varit abnorma.

Så när du hör folk fråga sig när systemkollapsen kommer kan du med fog berätta att vi lever mitt i den. Precis som de som levde under Roms sista århundraden inte förstod att deras imperium redan hade fallit, går svensken runt och tror att staten håller ihop. Det gör den inte.

För oss blir det en fortsatt kamp mot myndigheterna. Vi lever på knäna för att få vardagen att gå runt, och det börjar bli väldigt svårt att motivera för min fru varför hon och barnen ska stanna i ett land där allt är dyrare och man får mycket mindre, om ens något, för allt man betalar. Det har blivit många och långa diskussioner om kvällarna; inte bara kring hur länge jag kan tvinga kvar familjen här, utan också om huruvida jag bör ta mig ett “riktigt jobb” med en “riktig lön”. Det är svårt att motivera ideellt arbete i det här läget för någon som inte delar ens passion, men jag kan tacka min lyckliga stjärna för att min bättre hälft varit så förstående som hon ändå har varit hittills.

Men nu har det alltså gått ett år, och det känns som en milstolpe man inte ville nå. Det är tur att sommaren är på väg, för ljuset, värmen och Sveriges härliga sjöar kan fungera som en bra avledningsmanöver i tider då allt känns mörkt och tröstlöst.

Jag är dock inte ensam om att drabbas av myndigheternas kollaps, men det är knappast något som gör mig gladare. Låt mig därför avrunda med två purfärska exempel.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}