Någon kanske trodde att den polisanmälan som gjordes mot Peter Lundgren (SD) bottnade i ett stort rättspatos och en vilja att sätta åt tafsande typer. Tji fick du i så fall.
Nu visar det sig att anmälaren är en politisk sekreterare på Miljöpartiets riksdagskansli. Tidigare har anmälaren varit pressekreterare för partiet. I den polisanmälan som ligger till grund för förundersökningen kan vi läsa:
”Anmälaren vill göra en polisanmälan då det kan misstänkas att ett brott har begåtts och för att anmälaren är orolig att händelsen inte anmälts av berörd person”.
Miljöpartisten är “orolig”. Tro det den som vill. Det vi kan konstatera är att kvinnan som Lundgren tafsade själv anser att saken är utredd. Man kan tycka vad man vill om hur SD har skött det och man kan tycka vad man vill om kvinnans reaktion. Någonstans kanske man bara ska acceptera och respektera att hon och Lundgren gått vidare.
Och det hade så klart miljöpartisten gjort. Utan att veta kan vi i princip vara säkra på att vederbörande aldrig tidigare brytt sig. Det är tydligt vad det handlar om. Miljöpartiet utnyttjar en utsatt kvinna för sina egna politiska mål. Det säger allt om det partiet.
Vi kan ju också ställa oss frågan om denna medkännande miljöpartist hört av sig till Kristina Winberg, “visselblåsaren” som nu är ute i kylan, för att erbjuda en axel att luta sig mot?
