Väck med miffokratin och robotokratin i Sverige – en betraktelse av Sveriges regering

Löfvénregeringen II bjuder på pellejönsar och robotar av första rang. Den är utifrån allehanda aspekter livsfarlig för Sverige och det svenska folket. Kan processen mot Annika Strandhäll fälla denna omänskliga regering? Låt oss hoppas.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll är i blåsväder. Enligt flera topptjänstemän på svenska myndigheter har hon ljugit i KU angående avskedandet av Ann-Marie Begler från Försäkringskassan. Avskedet var i sin tur med högsta sannolikhet ett sätt att hyfsa till socialdemokraternas valresultat, en skandalös politisering av myndigheternas arbete.

Om hon inte tvingas bort är det en lika stor skandal som Transportstyrelseskandalen 2017. Den slutade med halvmesyr i och med att Anders Ygeman och Anna Johansson tvingades lämna regeringen. Försvarsminister Peter Hultqvist – som nog måste ha vetat precis vad som pågick med slapp IT-hantering av hemligt material – fick däremot stanna efter att de borgerliga partierna inte vågade rösta bort honom.

Det blev ingen misstroendeomröstning eftersom Ygeman och Johansson sades ha avgått av egen vilja. Redan då stod det nog klart att Centern inte skulle ha stöttat misstroendevotum mot Hultqvist. I backspegeln verkar hela regeringsbildningsspelet som ett spel för gallerierna.

Angående Transportstyrelseskandalen var det annars en politisk skandal utan dess like att inte hela regeringen avgick eller åtminstone omedelbart röstades bort av riksdagen. Regeringsmedlemmars slappa hantering av uppgifter rörande rikets säkerhet, uppenbara lögner i KU, fjompiga bortförklaringar som barn gör, försök att skylla på andra till höger och vänster, en statsminister som samtidigt gastar om att han tar ansvar – det är så ovärdigt statsstyre och demokrati något kan bli.

Skälet till att de inte skämdes samt manligt och kvinnligt tog ansvar för sitt misslyckande genom att avgå – det är att de är robotar och pajaser. De tar inte styrandet av staten på allvar, de duger inte till annat arbete, de är politikkarriärister, de kan inte stå för ett misstag, de är som ett gäng clowner och skojare. När det gäller sossarna är dessutom Sveriges öde fullständigt ointressant; det enda som intresserar dem är att sitta vid makten. Låt landet brinna, bara de får skåla i Champagne i bunkern på Sveavägen.

Dessa omänskliga politiker måste bort så fort som möjligt. Om inte Centern och Liberalerna vore de falskaste tänkbara medspelare – robotar och clowner även de – så skulle regeringen Löfvén II fällas mycket snart. Löfvén säger nämligen att han har fullt förtroende för Strandhäll och inte tror att hon har ljugit. Eller gjort ett felaktigt ministerjobb.

Man kan förstå statsministerns hållning i frågan. Löfvén är inte känd som den ärligaste politikern i gamet. Tvärtemot verkar lögnen vara hans politiska vara. Men därmed borde han också tvingas bort när Strandhäll ryker. I grund och botten beror hennes ministerstyre och lögner i KU på regeringens politik, d.v.s. på Stefan Löfvén. Och om han direkt stöttar och står för Strandhälls troliga bedrägeri, ja då måste han ta ansvar för sitt ställningstagande och avgå ifall hon tvingas bort.

Men i ovärdighetens namn kommer de säkert att sitta kvar. Och därmed spotta den svenska demokratin i ansiktet. Med hjälp av riksdagens (bredvid sossarnas och mp:s ledamöter förstås) tre falskaste personer: Lööf, Björklund och Sjöstedt!

Frågan får en att fundera lite på vår nuvarande regering och kort granska ministrarna.

När hade Sverige ett omänskligare statsstyre än i dessa dagar? När hade landet mer robotaktiga och löjeväckande ministrar – robotar och miffon? Ja, bortsett från den förra Löfvénregeringen förstås! Alliansregeringarna bjöd på gräsligheter som Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Maud Olofsson. Bosse Ringholm, Mona Sahlin och Thomas Östros under Persson var förstås första klassens robotar och clowner. Men deras regeringar hade enstaka mänskliga inslag måste man ändå tillstå.

Annat idag! Nu har Sverige blivit en robotokrati. Det främsta tecknet på det är egentligen inte personerna själva utan det faktum att regeringen vill att Sveriges medborgare ska vara robotar och inte människor. Alla ska vara utbytbara, inga skillnader ska finnas mellan människor, moral ska vara på ett enda sätt eller hellre inte finnas mer, alla ska utbildas lika o.s.v. Då blir det lättare att styra, då kan man slimma produktionsapparaten bättre, då kan ingen känna sig orättvist behandlad. Detta har alltid varit kärnan i sossarnas teknokratiska idégrund.

En sådan idégrund sätter sina spår hos dem som dagligen arbetar enligt den. Låt oss därmed helt kort syna regeringsmedlemmarna med glimten i ögat.

Många har från början känt robotvibbarna från Stefan Löfvén. Han lyssnar t.ex. inte när andra talar utan är visst förprogrammerad att säga något, varför han bara kastar ur sig saker i debatter: förtistjusjutretti, käbbel, behåll den där, metoo, ansvar, blocköverskridande… o.s.v. När han talar engelska blir det än tydligare; han slänger ur sig ”fina” termer istället för naturligt tal. Vissa säger att det här beror på att Löfvén är dålig på engelska och på att debattera, men alla som kan sin robotologi vet det riktiga svaret. Dåligt designad, dåligt hopmonterad!

EU-minister Hans Dahlgren har varit i sosserobottoppen i årtionden, något som fungerar eftersom de har bra smörjningspersonal på Sveavägen. Han var bredvid Lars Danielsson den som hade ansvaret för Sveriges krishantering under tsunamikatastrofen 2006. Nu var det Danielsson som ljög men Dahlgren vägrade likväl skicka plan till Thailand för nödställda och chockerade svenskar. Nu upprepar han dagligen robotfloskler för sossarnas räkning inför EU-valet: gör kvinnor till robotar så höjer vi BNP i EU, Sverigedemokraterna är alldeles för mänskliga och därmed fientliga, högerextrema får inte vara med i robotklubben.

Sveriges farligaste – och kortaste – robot heter Morgan ”Plutten” Johansson. Pluttens mål tycks vara att stryka yttrandefrihetslagen ur lagen. Nu senast ska även symboler som runor förbjudas, vilka kan få människor att visa en och annan känsla. Robotar behöver inte tala och skriva och känna, det är hans devis, och alla är robotar, tror Plutten. Såsom justitieminister med diktatorisk makt i justitieutskottet finns det risk att Plutten får som han vill.

Mikael Damberg är inrikesminister, hälften robot, hälften skojare. Gör han något i människornas värld, så gör han det med all säkerhet fel. Han var i USA 2016 för att stötta sin robotsyster Hillary och han såg till att göra socialdemokraterna till ett officiellt feministiskt parti. Såsom ordförande i SSU har han säkert följt traditionen att mygla med antalet medlemmar för att få mer bidrag.

Utrikesministern heter tyvärr Margot Wallström, och hon är dubbelt upp jämfört med Damberg: 100% robot och 100% skojare. Ingen förstår varför hon inte bor i Palestina. Kanske skulle hon bli lite mer människa av det, fast förvisso säkert 200% skojare. Floskelmaskinen Margot är så programmerad att varje ord hon säger ska gynna sossarna – och helst inget svenskarna. Lurig är hon också. Hon har satt kopior av sig själv på utrikesministeriets stolar så att UD för evigt ska tillhöra sossarna.

MP-roboten Peter Eriksson är biståndsminister. Hans mål är att avskaffa biståndet. Det kommer inte att behövas när hela världens befolkning (utom de vita som inte är muslimer) har hämtats till Sverige och får bidrag. Snacka om skojare!

Utrikeshandelsminister Ann Linde är robot med slöja. Åtminstone när hon är i Iran för att hjälpa ayatollorna få bukt med de iranskor som vill slippa bära slöja.

Försvarsminister Peter Hultqvist slank som sagt undan IT-skandalen i och med Transportstyrelseskandalen. Han påstods vara trovärdig men var i själva verket lurig och skojig. Han påstås alltid ha stått upp för försvaret. Resultatet: inga pengar och krav på att alla soldater ska vara kvinnor, homosexuella och transvestiter. Skojeri på högsta sossenivå!

Annika Strandhäll är robotarnas robot – förutom Socialförsäkringsminister. Med hjälp av skruvar och mikrochips från Wallström, Hultqvist, Löfvén, Dahlgren och de andra gamla stötarna har hon formats till den perfekta sossen: oförskämd, arrogant, maktlysten, oduglig. Det är nästan så att övriga sossar är rädda för henne. Därför övervägs demontering efter hennes senaste övertramp i KU.

Finansminister Magdalena Andersson är en konstig robot eftersom hon inte kan räkna. Hon är uppenbarligen rakt igenom felprogrammerad. Funkar jättebra som sosse! Mer är inte att säga.

Ardelan Shekarabi är civilminister efter lång och trogen lurendrejeritjänst i SSU och sekreterare åt Thomas Bodström, som lärt honom allt om fiffel. Shekarabi är född i Storbritannien, men familjen drog till Iran för att kunna söka asyl i Sverige. Nu ska han genomgå viss förmänskling och skickas tillbaka till Storbritannien för att kasta sten på Tommy Robinson.

Näringsministerposten drar till sig robotar och skojare som ingen annan post. De senaste två decennierna har vi haft Anders Sundström, Björn Rosengren, Mona Sahlin, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Maud Olofsson, Annie Lööf, Mikael Damberg, Ibrahim Baylan. Nu sitter Ibrahim Baylan där och gör ingenting, precis som vanligt, eftersom underhållsavdelningen har glömt plugga in honom i väggkontakten. Och bäst är nog att aldrig koppla in sladden.

Kulturminister Amanda Lind är en helt ny robot, designad för MP. Man försökte i och med regeringsbildningen få henne i funktion, men det blev kortslutning på en gång.

Anders Ygeman är en robot designad för att likna en ovanligt dryg man. Han är efter förra mandatperiodens debacle omprogrammerad till energi- och digitaliseringsminister. Hans förmåga att låta statshemligheter rinna genom händerna är dock kvar fast i ny gestalt. Stockholmare riskerar att inte få någon el till hösten, spås det. Ygeman har nämligen låtit all elektricitet gå till facebooks servrar. Och sitt eget kretslopp förstås!

Övriga robotskojare i regeringen kan nämnas en annan gång. Det blev för mycket av det goda, jag menar det onda. Men i hopp om att robotregeringen faller med Strandhäll varmed nyval kan utlysas, såsom borde skett i höstas, ges här en repris på en liten visa skriven inför valet 2018.

Lämplig musik är Amilcare Ponchiellis “Timmarnas dans”, ett balettstycke från operan La Gioconda, i Sverige mest känd genom Wreesviks ”hit” Brev från kolonien, en cover på Allan Sherman’s sång “Hello Muddah, Hello Fadduh”.

Hej då Stefan, lille Löven,
snart får du en spark i röven
så du flyger excellent
och landar med ditt S på sju procent.

Hej då Maggan, statsfinanser
skötte du som två chimpanser;
för att lära räkna till fyra
har vi fixat dig en skolplats i Palmyra.

Peter ”visste inget” Hultqvist,
dig så skickar vi nog off-pist
utför K2. Flyg som fan!
Stanna sen hela ditt liv i Pakistan.

Hej då vice statsministern,
du har alltid var’t en trist en,
hemsk för Sverige och klimatet,
Isabella åk till IS-kalifatet.

Palestina, åk dit Margot,
i september, för vi har fått
nog av dårskap, så för fanken,
mygla till dig en ny bostad på Västbanken.

Hej då Morgan, lille plutten,
du var alltid riktigt rutten
som minister för jurister.
Svenskar se nu till att Morgan jobbet mister.

I Iran bar Linde slöja,
hon gillar att huvet böja
och med islamister gulla,
därför ska vi gifta bort Ann med en mulla.

Peter Eriksson tar bilen,
andra måste cykla milen;
det är MPs politik det,
svenskar skicka denna hycklare ur riket.

Hej då Baylan, känd som blajarn,
vi har bokat plats på playan,
bort i Jemen, där de bråkar,
och vi hoppas vi dig aldrig mera råkar.

Heléne Fritzon, migrationen
vill du höja till miljonen.
Vi har bättre planer fröken:
vi tar och migrerar dig till Malis öken.

Hej då hela robotbunten,
särskilt Stefan, gamla strunten,
snart har folket fällt sin dom
och förhoppningsvis satt er bak lås och bom.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}