Game of Thrones – utan spoilers

Så är sagan slut! Häromkvällen sändes det sista avsnittet av teveserien Game of Thrones , baserad på romanserien En sång om is och eld . Alla har pratat om händelserna i de sista avsnitten. Vissa har surnat till, andra pustat ut, många varit besvikna över mindre välgjord dramatik. Här ska inte spoilas något för dem som inte har sett den sista säsongens avsnitt.

Istället ska jag lite kort beröra några bra och mindre bra punkter med serien. Det blir utifrån lösryckta minnen, för vem kommer ihåg alla detaljer genom årens lopp. Först vill jag bara påpeka att det rör sig om en teveserie, inte Dantes gudomliga komedi eller Shakespeares Macbeth . Det är populärlitteratur inom fantasygenren som har gjorts till teveserie. Hur mycket fan någon än är, måste man inse att Game of Thrones blott är vad det är – en teveserie.

Slutade de ligga?

Först det vi alla varit mest sura över: vart tog pippandet vägen? En av seriens uppenbara ambitioner var att visa pulserande liv vad gäller sex: snusk, snarhet till knull, tuttar i överflöd, bordeller, incest, erotiskt lockande, våldtäkter, sadism m.m. Det handlar om en brusande livsglädje och öppenhet inför sexualiteten som många föreställer sig fanns på t.ex. medeltiden. Det knullades kort och gott friskt de första säsongerna.

Men jag har fått för mig att det avtog undan för undan, kanske allt eftersom man lade mer och mer fokus på huvudintrigerna. Om det var så är det synd. Sexet visade förstås upp karaktärernas särart, men det var också en sak som hela tiden beledsagade handlingen och gjorde personer och handlingen och den påhittade världen levande, full av liv. Ungefär som en tavla med en mängd detaljer eller en roman med bihandlingar.

Personlighetsförändringarna

Vad hände med alla luriga, omoraliska karaktärer? Det gjorde också serien mycket levande i början, och det var tydligt att författarna ville lyfta fram det. Många personer var luriga och fulla av fanskap, några riktigt jävliga. Men de var mer luriga eller skurkaktiga än direkt onda eller fanatiska som en Stalin. Det tappade också ju mer serien framskred och man koncentrerade sig på sammanslagning mellan parterna.

Den från början nihilistiska och uppsluppna Tyrion blev god och fin. Jamie blev alltför rättskaffens, kändes det som. Den egoistiska men lite oförståndiga Cersei blev fanatiskt ond. Hon blev som de vita vandrarna. Hon förlorade sina tusen lustar och alternativ som livet består av och styrdes bara av ett mål, vad det nu var till slut. Författarna ville knyta ihop säcken, men egentligen förlorade de i dramatisk kraft, tycker jag. Det som var så sprudlande liv blev lite träigt till slut.

En av seriens gimmickar var att avsluta varje säsong med en viktig persons död, gärna någon som publiken gillar. Det var ganska fyndigt. Tyvärr kom det också av sig allt eftersom. Det kom väl till en punkt då man helt enkelt ville ha kvar de viktiga karaktärerna.

Dramaturgin som brast

Serien var lite spretig med sina två poler och mycket däremellan: Daenarys äventyr bortom havet och de vita vandrarnas annalkande i norr – och händelserna däremellan, bland annat Aryas och Sansas förehavanden samt kriget i Westeros och händelserna i huvudstaden. Nog kände man av huvudtrådarna, men ibland försvann personer, trådar, intriger m.m. lite. Bran, som är något av den viktigaste karaktären, hade ibland mycket laddade avsnitt, ibland var han som borta. Arya var ute på vift säsong efter säsong; ibland kändes händelserna kring henne som lite utfyllnad eller bara snurrigt. För att inte tala om Jon Snows fittslickaräventyr!

Var det bara jag som tyckte att sekten Sparvarna mycket plötsligt kom till makten i huvudstaden? De flesta av intrigerna byggdes upp väl i serien, men där brast dramaturgin lite, tycker jag. Men det var ganska intressant med sekten ändå, och frågan är om inte verkligheten faktiskt är på det sättet ibland. Sparvarna påminner mycket om PK-ligan i Sverige. Det är som att Sverige från lite ingenstans har hamnat i en psykos där plötsligt värdelösa, livsfientliga, fanatiska dårar tagit makten – trots att de helt uppfyllda av svaghet. Precis som i King's Landing! Fascinerande! Hoppas Cersei lyckas lösa skiten även här i Sverige!

Här ska inte sägas mer om handling och karaktärer eftersom jag då måste beröra slutsäsongen. Kanske ser jag om fanskapet på några dagar och återkommer med en analys. Kanske får jag då svar på frågorna ovan. Kanske var ovannämnda punkter bättre gjorda än jag minns nu.

Men jag tror att jag kommer att komma fram till ungefär samma slutsats. Även om det var spännande ända in i mål, så var nog teveserien bättre de första säsongerna än de sista.