Fegvänstern tittade bort när islamisterna demonstrerade

I helgen demonstrerade auktoritära och patriarkala muslimer mot att deras ledare blivit tagna i förvar av Säpo. Den stora frågan är varför de goda demokraterna inte var på plats för att bråka?

Självklart har muslimer – också extremistiska, radikala och tidigare terrordömda sådana – rätt att demonstrera i Sverige. Våra grundläggande fri- och rättigheter ser ut så och de ska vi värna om. Problemet skulle kunna vara att dessa fri- och rättigheter skrevs i en tid när Sverige var homogent, en helt annan tid. Men hursomhelst är inte lösningen på Sveriges problem inskränkningar av våra medborgerliga rättigheter. Inte ens om det är för att slippa se radikala islamister på Norrmalmstorg (eller vänsterblivna marodörer någon annan stans).

I rubriken pekas vänstern ut som fega. Varför det? Eftersom de inte passade på att slå ett slag för hbtq, feminism, liberal demokrati och så vidare. För de vet ju, precis som vi andra, att salafister och/eller islamister (i princip ingen muslim faktiskt) omhuldar dessa värderingar. Flera av dem går faktiskt rakt mot den muslimska tron.

När kristna abortmotståndare tidigare i år demonstrerade i Stockholm så var vänstern på plats och ställde till oväsen och vi vet hur det alltid ser ut när nationalister vill göra sin röst hörd i offentligheten.

Men när muslimer demonstrerar efter att Säpo plockat bort några av deras ledare som anses ha en “tongivande roll vad gäller radikalisering”, då är det knäpp tyst från vänstern. Fullständig stiltje. Inte ett ord. Att stå upp för hbtq, feminism eller liberal demokrati var helt plötsligt oviktigt.

Avsaknaden av slagord om att “krossa” var öronbedövande.

Någon kanske invänder: “men ni då?” – “ingen Sverigevän, nationalist eller kampvillig nationalsocialist sågs så långt ögat kunde se.” En sanning med modifikation. En person verkar ha varit på plats, med en skylt som föreslog att imamerna utvisades. Han blev dock ombedd av gå av polisen.

I övrigt saknades mycket riktigt alla former av nationell protest.

Men det är i sig inte så underligt. Vi ägnar oss inte åt motdemonstranter. Det finns några undantag, men de bekräftar bara regeln. Faktum är att nationella är ganska dåliga på motdemonstrationer. Dels har vi inte riktigt viljan eller lusten att göra oss omaket eftersom vi i grund och botten tycker att våra motståndare ska få göra bort sig i fred. Därtill vet vi redan på förhand att polisen skulle mobilisera för fältslag och göra allt i sin makt för att hålla oss borta. Det är inte värt det.

Det finns alltså inget att kontra med på den punkten och ingen kan nog ifrågasätta nationalisternas motstånd mot islamisering, motdemonstrerar eller inte.

Vänstern däremot, som gastar om att “antifascism är alltid självförsvar” och bröstar upp sig, de lämnar walk over när ilskna muhammedaner ger sig ut på gatan. Kanske minns de hur de blev bortkörda från Rosengård en gång i tiden. När de insåg att utlänningarna inte ville ha dem där hamnade svansen mellan benen och man härjade med polisen i stället. Det är ju mycket tryggare. Traumat lever kvar.

Vänstern vågar helt enkelt inte ge sig på islamister.

Eller så vill de helt enkelt att muslimerna ska vinna. Den högst mediokra professorn Mattias Gardell kan misstänkas höra till den falangen, efter att år ut och år in försvarat islam vid varje givet tillfälle. Den gamle stoffilen Jan Guillou lider av samma islamofili.

Kanske borde feministerna och hbtq-lobbyn se sig om efter andra vänner. De ska nog inte räkna med att antifa är beredda att försvara dem mot patriarkala muslimer när den dagen kommer.

Det kan i och för sig vara så att vänstern inte visste om att demonstrationen ägde rum.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}