Hål i fickorna – och i huvudet

Sossarna och deras medhjälpare VLCMP är inte särskilt ansvarstagande när det gäller ekonomiska förehavanden, trots att ”ansvar” är deras vanliga ord. Tre artiklar som av slumpen hamnade framför ögonen under en dag visar vad det handlar om. Det allra mest skrämmande är att de tre exemplen förstås bara är bottensatsen av vad som försiggår.

I en Elvakaffet-intervju som Tove Lifvendal på Svd nyligen höll med Stefan Olsson, moderat regionråd i Uppsala, får vi en övergripande bild av hur det fungerar. Han berättar om en ytterst ansträngd sjukvårdsapparat i hela Sverige. Skatter har höjts, vilket genererar mer pengar, men det hjälper inte. Något måste göras. Enligt honom säger och gör sossarna alltid samma sak: ös på mer pengar. Det vill säga, strunta i att detektera problem och åtgärda dem, utan gör det enklaste: kasta in en rejäl slant till så kanske det löser sig av sig självt.

Tidningen Hem & Hyra har undersökt bidragsfusket i Södertälje kommun, vilket länge innebar skenande kostnader och ännu är skyhögt, 200 miljoner under 2018 bara för posten ”försörjningsstöd”. En ny enhetschef har sedan något år tillbaka försökt få bukt med fusket. Hon berättar att socialkontoren före henens tid bara betalade ut pengar utan att undersöka om de som ansökte hade rätt till bidrag, t.ex. genom några enkla frågor.

Tidningen har också undersökt kostnader för tillfälligt boende i Malmö stad. Dem socialtjänsten hjälper kallas”hemlösa”, men av namn på personer förstår vi att det inte i första hand rör sig om svenska tiggare utan invandrarfamiljer som kommit med de senaste årens flyktingströmmar. Posten kallas för ”hotellnätter” och ska gälla akuta lägen, men i många fall pågår det ”tillfälliga” boendet månad efter månad, år efter år.

Efter asylprocessen måste invandrarfamiljen bo någonstans. Då bostadsköerna är oändliga och kontrakten alltför dyra måste socialtjänsten hjälpa dessa ”nyanlända hemlösa”. Lösningen har i många fall blivit hotell, ofta i många månader. Sedan kanske socialkontoret får tag på en lägenhet, men priset visar sig vara detsamma, om inte än dyrare.

Migrationspolitiken och socialpolitiken har skapat ett kostnadsmonster. Hem & Hyra har intervjuat ägaren till bostadsföretaget APTS. Företaget hyr lägenheter av fastighetsägare och femdubblar sedan hyran för kommunen. En tvåa kan sluta på ofattbara 40000 kr i månaden. Många svenskar reagerar med ryggmärgen och tycker att sådana företagare är giriga jävlar; det rör sig ju om ”utsatta människor på samhällets botten”.

Visst är de lite giriga, men de agerar bara som vanliga företagare gör efter utbud och efterfrågan. Det är politikerna och svensk förvaltning som har skapat situationen och dessa företagare. Det är de, och ”de” i det här fallet är allt som oftast sossarna, som är ”jävlarna”. Invandrarfamiljen är glad att ha en lägenhet, om än inte så stor, och har ingen aning om priset. Efter ett års ”tillfälligt”, ”akut” boende är visst kostnaden en halv miljon. Socialen betalar. Skattebetalarna står för det, oftast inte dem i Malmö stad.

Företagaren ifråga kommer inte med särskilt moraliska ursäkter, bara det typiska att de minsann har en svår verksamhet och jobbar hårt. Intressantare är reaktionen hos ansvarig S-politiker Sedat Arif, som också på typiskt maner svarar: det hade jag ingen aning om, det är ju galet. Det är kommentaren till sossens egen politik.

Annars kan man alltid säga som ansvarig S-politiker i ekonomiska frågor. Magdalena Anderssons svar till de 69 kommuner som dras med svåra underskott på grund av invandringens kostnader, flera av katastrofala mått:

”En åldrande befolkning kräver mer resurser till välfärden … kräver att vi gör stora investeringar … fortsätta arbetet med att bygga ut välfärden”.

Hur var det den där moderaten på toppen av sidan sade om sossarna: strunta i att detektera problemet, kasta in en rejäl slant och hoppas att problemet löser sig av sig självt.