En “boomers” bekännelse

Vänstern på marsch 1968.

Bland “yngre” nationalister finns en viss aversion mot så kallade “boomers”. Mer ofta än sällan pratar vi inte “med” varandra utan snarare “förbi”. Det är sällan bra. Därför är denna insändare, från en “boomer” mycket välkommen. Förhoppningsvis kommer den hjälpa till så att vi får en givande diskussion om ett viktigt ämne.

Jag är en boomer (visserligen inte rent faktiskt, eftersom årgångarna som föddes på 50-talet var ganska små), men ni vet vad jag menar. Jag är en av de här gamlingarna som varit med och förstört Sverige, eller i vart fall inte motsatt sig detta.

Min barndom var folkhemstrygg, vilket jag är tacksam över och det är något jag önskar att även senare tiders barn skulle få uppleva. Frågan är varför så många i min generation var drabbade av denna vilja att riva ner allt gammalt och genomdriva förändringar vilkas konsekvenser vi enbart hade utopiska föreställningar om.

Ett av svaren är ungdomligt självhävdelsebehov, och samtidigt viljan att tillhöra en grupp. Min ungdomstid sammanföll med 60- och 70-talets politiska rörelser, och min personliga frigörelse blev på något sätt en del av världsrevolutionen. Det var väldigt känslomässigt för mig, liksom det säkert var för de flesta av oss som på något sätt deltog. Den marxistiska analysen var mest en läpparnas bekännelse. Känslan vi hade var en berusande glädje över att vara en del av något helt nytt. Våra idéer skulle frälsa världen.

Vi var övertygade om att alla människor inte bara är lika mycket värda, utan också att de faktiskt är likadana. Det var självklart att det enbart är miljön som formar oss till olika personligheter och eventuellt får oss att begå onda handlingar. Det var också självklart att utvecklingen hela tiden går mot en bättre värld. Det var ju det vi hade upplevt under vår levnad, det var det vi såg när vi jämförde med historien och det var det vi tyckte oss se när vi blickade ut i världen. Dessutom var det så marxismen lärde. Allt konvergerade mot en lycklig och socialistisk framtid, det var bara några små hinder som måste övervinnas först. 

Vi demoniserade de som tyckte annorlunda, främst konservativa och nationalister. Själv lyssnade jag inte på dem. Varför skulle jag slösa tid på människor som hade fel (och som dessutom på något sätt var onda, trots att alla var lika)?

Vi hade en förklaringsmodell, för allt ont i världen. Samma förklaringsmodell som man ännu hör från Morgan Johansson och andra politiker, och som klingar alltmer falskt. Brottslighet? Socioekonomiska faktorer. Upplopp? Fattigdom och arbetslöshet. Religiös förföljelse? Dålig utbildning, de måste bara komma ifatt vår utveckling. Krig? Antingen onda imperialister eller goda revolutionärer. Olika utfall vad gäller utbildning och inkomster? Fördomar, alla människor är ju lika. 

Vi var pseudoreligiösa, på samma sätt som en del av dagens politiska rörelser är det. Så även om vi i många fall såg de problem som nationalister tidigt uppmärksammade, så tolkade vi dem annorlunda och såg andra lösningar på dem. Vi hade fel. Jag hade fel. Det har varit svårt att släppa ett helt system av åsikter som jag har haft, eftersom det var så nära förbundet med min världsbild och min personlighet. Man kan inte bara modifiera, utan man måste släppa allt man trodde på och istället bygga upp ett helt nytt trossystem. 

Vi som var vänster kände oss revolutionära, men samtidigt får man nog säga att vi var ganska omhuldade av etablissemanget, vi hade inga problem att få komma till tals. Vi kunde ropa om att man ska göra uppror och skita i traditionerna, samtidigt som vi var tryggt inbäddade i just traditioner, normer och gemenskap. Det var riskfritt att göra uppror!

Jag var medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna på 70-talet. På 80-talet slutade jag vara aktiv och övergick till att rösta på SAP, vilket jag fortsatte göra med allt mindre entusiasm fram emot 2000-talet. Då började jag känna frustration över utvecklingen i samhället, och röstade blankt i några val eftersom jag helt enkelt inte funnit något alternativ som jag trodde på. Fortfarande var det omöjligt för mig att stödja någon sorts nationalistisk rörelse, fortfarande var nationalism för mig ett fult ord. Det betydde för mig ungefär detsamma som egoistisk, eller kallhjärtad.

Det som fick mig att börja omvärdera mina ställningstaganden var den stora migration vi haft de senaste decennierna och den påfrestning den har på välfärden. Jag har två barn med handikapp, som kommer att vara beroende av att samhället fungerar någorlunda. Som vanligt var det väl så att det är först när man själv drabbas eller hotas som man tar ställning till problemen.

I och med att jag hade förändrat min inställning vad gäller den frågan, blev det också naturligt att öppna sinnet för andra åsikter, jag började försiktigt läsa och lyssna på så kallade alternativmedier. Först hade jag skuldkänslor över detta, som om jag gjorde något förbjudet. Sakta har min världsbild förändrats. Numera erkänner jag den stora betydelse som gemenskap och tradition faktiskt har för människor. 

Uppenbarligen är jag en ideologisk virrpanna. Kanske kan man inte tro på mig, kanske ändrar jag mig igen. Det finns inga garantier.

Jag har skrivit detta för att försöka ge en förklaring till hur vi tänkte, vi i vänsterrörelsen. Men utöver detta finns andra viktiga frågor att diskutera: Var går gränserna för vilka som kan tas in i den nationella gemenskapen? Hur sent kan man omvända sig? Vad ska man göra för att rätta till sina tidigare misstag? 

Christina

Kommentarer

Vi ger dig skriften gratis!

Skriv upp dig på Det fria Sveriges nyhetsbrev så skickar vi dig vår visionsskrift som PDF helt gratis (värde 99 kronor). Skriften har redan lästs av tusentals svenskar och lägger grunden för en framtid för ett fritt svenskt folk.

Det lyckades - vänligen kolla din inkorg för bekräftelse och skriften!