Sitter du också ibland hemma och funderar över om man ska eller inte ska, utan tvekan finns det betänkligheter om det är värt det. Är det värt att utsätta sig för än det ena och än det andra. Såklart är svaret båda nej, och ja, det beror liksom på.
Visst är det skönt när andra tar tag i saker så att man själv slipper att vara den som sticker ut hakan, visst är det skönt när andra tar första smällen?Alla kan inte vara den som står främst, men sen kommer men.
Men, om man inte någon gång tar tag i saker och ställer sig i främsta ledet för att få gjort det som måste bli gjort, utan istället väljer att lojt luta sig tillbaka och låta andra göra det där som kan vara lite obehagligt, då ärligt talat måste det vara svårt att leva med sig själv. I regel mår man som allra bäst när man är den som visar att man kan, och att man vågar. Om du inte tidigare i obekväma sammanhang visat mod, testa, och se ifall det inte blir liksom ringar på vattnet. Det ena ger det andra, så vips har vi träffats och går vidare tillsammans.
Vi är djur och alla den där biologin finns såklart hos oss människor också, en del tuffar till sig och tar för sig, medan andra stiger åt sidan och tar steg tillbaka. Nu måste vi svenskar till mans tuffa till oss. Höj din röst när du anser något vara fel, gå på torgmötet fast du vet att skrik och skränvänstern är där. Visa att Du finns, visa att Du är någon att räkna med.
Det vi har närmst förestående i den nationella politiska kampen är valet till Europaparlamentet. Kom på torgmötena, tag plats i det offentliga rummet, om inte du är där då tar de som vill tysta dig över, och så kan vi ju inte ha det. Eller? Så, “tuffa” nu till dig, använd dig av den så kallade åsiktsfriheten, mötesfriheten och yttrandefriheten.
Räkna aldrig med om du inget gör att du imorgon har de där friheterna kvar, friheter som visserligen stundtals blivit urvattnade och tunnare än en snålt blandad saft. Ingenting får vi gratis, det gäller att kämpa för det man tror på, ingen gör det åt dig. Vi kämpar tillsammans!
I den nationella rörelsen ser jag unga män, omtänksamma, artiga och politiskt ivriga. Det är ett väldigt gott tecken. Men. Vi äldre kvinnor, och våra till åren komna män, vi måste resa oss upp från tv-sofforna och ta för oss, visa att vi finns i kampen om en sund framtid för kommande generationer.
Ni som rent fysiskt är på plats, eller tittar och lyssnar genom sociala medier på de olika torgmötena inför EU-valet, ni liksom jag observerar också de unga töserna som skriker sig hesa om det där med ingarasisterpåvåragator, och ännu värre epitet. Jag tror att dom endera dagen vaknar och kommer till sans. Låt det inte dröja för länge!
Sen finns det såklart olika grader i det helvete de skapar, en del av det de gjort kommer att bli svårt att i första taget förlåta, om någonsin. Det som faktiskt är ännu värre, det är de äldre kvinnorna som oblygt och aggressivt visar förakt både mot demokrati och sitt folk. Oförlåtligt.
När sen valrörelsen är över och vardagen går tillbaka till en lite lugnare sådan, det är då vi med än mer kraft och energi tar oss an att bygga vår förening Det fria Sverige. Det fria Sverige, DFS har sedan starten för endast drygt ett år sedan och tillika med investeringen i Svenskarnas hus redan blivit till träffpunkt och efterlängtad oas. Behovet är stort, vi behöver verkligen oaser med fränder i det kaosland som Sverige tyvärr genom onda galna politiska beslut har förvandlats till.
Vi som nu kanske i elfte timman vill annorlunda än vad politiker av olika kulörer iscensätter, vi har gjort för lite. Kanske hade vi andra åsikter och visioner då och kunde aldrig i våra vildaste fantasier föreställa oss att resultatet för vårt land, det enda land vi har skulle bli att vi håller på att försvinna som folk. Kanske var vi lata och orkade inte ta reda på saker, eller så trodde vi verkligen och bevisligen på det som makten serverade oss, som de lydiga hjon vi var. Eller som dom lydiga hjon vi är? Vi reser oss!
Nu fortsätter vi att kavla upp ärmarna, spottar i nävarna, tuffar till oss och sätter igång!
