Jalles poetiska ark – del 17: Heidenstam och Hemmet

Verner von Heidenstam blev känd lite grann över en natt en vårdag 1888. Då kom hans poetiska debutsamling Vallfart och vandringsår ut hemma i Sverige. ”Hemma” eftersom dikterna var ett resultat av en mångårig resa utomlands, i Orienten och på kontinenten. Lite försynt hade han lämnat över sina manuskript till förläggaren Bonniers, men när de väl låg i tryck i handeln var både recensenter och etablerade författare övertygade om att här fanns en ny stor och originell poet.

Diktsamlingen förebådade den s.k. nittiotalslitteraturen. 1880-talet hade gått i naturalismens tecken, d.v.s. ambitionen att skildra samhället, särskilt dess baksidor, med en realistisk, objektiv och osminkad stil, som inte väjde för att ta upp tabubelagda teman, språkbruk o.d. Författarna skulle vara en del av samhällsdebatten.

Även om Heidenstams diktsamling i många detaljer låg i skuld till åttiotalsförfattarna var budskapet i hans dikter något nytt: livsglädje, fantasi, individens egensinne, skönhet. I de mest kända dikterna i Vallfart och vandringsår gestaltade Heidenstam dels motiv från den muslimska världen med dess dåförtiden bekymmerslösa liv, där framgång i livet berodde mindre på hårt arbete än på Fru Fortuna, och dels dikter där poeten visar upp sina känslor och tankar, t.ex. barndomsminnen, längtan hem etc.

Det slog an rejält på publiken, och Heidenstams gärning följdes snabbt upp av Fröding, Lagerlöf, Karlfeldt och andra s.k. nittitalister. Nittitalslitteraturen kom att domineras av hembygden, nationen, historien, känslor, sagotoner m.m. istället för samtida samhällsproblem.

År 1895 kom Heidenstams andra diktsamling, med titeln Dikter. Här står hembygden, känslor och fantasins kraft i centrum. Han skildrar sitt barndoms Olshammar vid nordvästra Vättern och Tiveden i stort. Döden är också ett viktigt motiv och därmed förmågan att leva i nuet och bejaka livet.

Nästa steg för Heidenstam blev att ta sig an själva nationen Sverige och skildra delar av dess historia och särskilt dess folks mödor och äventyr. Folkets storhet skulle lyftas, och han manade till rättvisa genom att dikta om allmän och lika rösträtt (för män), inte rösträtt i proportion till förmögenhet som då gällde.

Heidenstam blev kring 1890 den ledande gestalten bland författare, nationalskald och en av landets främsta kändisar. Det var en roll han spelade med bravur med upptåg, infall, poser m.m. Han var något av en galjonsfigur och en storartad skådespelare. Han och Strindberg ledde säkert ligan över karikatyrteckningar i tidningarna då. Samtidigt åstadkom han storartad litteratur. Han är knappast den bästa av alla svenska poeter – under hans samtid är t.ex. Fröding en klart bättre skald, måste man säga – men han hade en särskild fallenhet för poesi, som han formar ledigt och lite som han vill. Och han har ett mycket säreget lynne, som ofta gör en tankfull och livsglad.

Dikten nedan, Hemmet, är från samlingen Dikter. Här hyllas både hemmet, ett fäste, en egen värld, och de döda som förstås en gång skapat detta hem. Vi undkommer inte hemmet, dit återvänder vare sig vi vill eller inte våra tankar, ty därur härstammar vårt inre, våra känslor, vårt allt. Detta var a och o för Heidenstam, vars poetiska gärning inte kan tänkas utan hans barndoms känslor, erfarenheter och fantasier.

Hemmets andliga betydelse måste vi gång på gång påminna dagens politiker om, vilka under lång tid gjort allt för att förgöra svenskarnas hem, särskilt sossarna som plöjt landet med bulldozer istället för årder de senaste 80 åren.

För vad är vi egentligen utan ett hem, dit tankarna kan återvända likt svalorna till nästet?

Hemmet

Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta.
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock därinne
vid fönstret, själv ett minne.
Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar.
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som, hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
– vår egen värld – den enda
vi mitt i världen bygga.