Synd att barnen får det "vi" förtjänar

Det är värt att påminna oss själva om detta faktum: när samhället eroderar så är det de svaga grupperna – utan egen röst – som först drabbas. Det var med den insikten som forna tiders riddarideal väcktes. Goda och starka män insåg sitt ansvar gentemot sitt folk och tog på sig att vara svärd och sköld åt den som inte kunde höja vare sig eller av egen kraft. Det är synd att detta ideal är lika dött som riddarna är. Vi hade sannerligen behövt dem i dag.

Det är synd att det är de svaga och utsatta som först drabbas. Hade det varit tvärtom så hade problemen snabbt lösts. Tänk er om det var resursstarka svenskar som först hade fått lida av mångkulturen, då hade den snabbt som attan upphört. Ännu hellre; tänk om politikerna varit de som först råkade illa ut av den politik de driver, då hade det varit annat ljud i skällan.

Nu är verkligheten som den är och det är synd. Det vore bättre om de som verkligen förtjänade eländet stod som mottagare, inte barn som säljer majblommor.

Det är inte läsaren av Svegot som tillhör "vi" i rubriken. De flesta av er som läser denna text gör så gott ni kan för att få till stånd en ändring. Kanske var ni en gång i tiden en del av detta "vi", men sedan dess har bot och bättring gjorts. Ni som läser är till råga på allt betalande prenumeranter, vilket betyder att ni i allra högsta grad är delaktiga i att en bit i det oppositionella pusslet – fri media i form av Svegot – kan läggas varje dag.

Alltför många av våra medmänniskor tillhör dock rubrikens "vi". Tänk dig han på kontoret, som skakar av sig den senaste nyheten om att ett barn blivit rånat av en tiggare när majblomman skulle säljas, och som fortsätter att rösta på sossarna. Det är han som borde bli rånad – kanske också nedsparkad – på väg hem, inte ett litet barn.

Eller hon, feministen som också är löneuggla, hon som ojar sig över "baaaarnen" och förnekar att deras helskägg faktiskt är ett tecken på att de är 30, inte 13. Det är hon som borde bli drogad och våldtagen, inte grannflickan hennes.

Tycker ni att jag är för sträng. Jaha. Ärlig är jag i alla fall eftersom jag är trött på att höra om hur barn och unga råkar illa ut för att svenska män – i första hand – och svenska kvinnor helt och hållet (och altjämt) drar sig undan ansvar.

Det här med barn som rånas och attackeras när det säljer majblommor är ju ett vårtecken i dag. Dylikt hände inte för några år sedan. Det är ett nytt fenomen och ingen kan säga att de är omedvetna om det. Exemplen får nämligen för mycket uppmärksamhet i media. Ingen kan heller säga att de inte vet vad som ligger bakom denna "utveckling".

Det samma gäller faktiskt sexualbrotten. Hur mycket än politiker och experter säger att de inte förstår varför de ökat så vet vi alla varför de gjort det. Hade det varit så att politikerna och experterna blivit utsatta, tafsade på och våldtagna så kan jag lova att situationen varit annorlunda. Nu kan de alla gömma sig bakom låtsad okunskap och en blöt filt av goda intentioner ... de behöver ju inte höra skriken från offren eller se in i det rånade barnets ögon.

Det finns ingen naturlig rättvisa i denna värld, den enda värld vi vet om. Beslut som fattas borde få konsekvenser för de personer som fattar dem. Men så är det allt som oftast inte. Inte heller kan vi utkräva eller tillhandahålla denna rättvisa på egen hand. Det vore kontraproduktivt.

Det vi kan göra är att inte ge upp. Det vi kan göra är att säga ifrån. Det vi kan göra är att försöka samla det mod som riddarna förkroppsligade och vara den kraftfulla rört som säger ifrån. Därtill kan vi lägga kraft bakom orden; ta ansvar där vi bor och där våra barn vistas. Vi kan alla göra mer än vi gör.

Sanningen är ju den att om inte vi gör det så finns det ju ingen annan som kommer att göra det åt oss. Bördan är vår att bära, ansvaret vårt att axla.