Det är värt att påminna oss själva om detta faktum: när samhället eroderar så är det de svaga grupperna – utan egen röst – som först drabbas. Det var med den insikten som forna tiders riddarideal väcktes. Goda och starka män insåg sitt ansvar gentemot sitt folk och tog på sig att vara svärd och sköld åt den som inte kunde höja vare sig eller av egen kraft. Det är synd att detta ideal är lika dött som riddarna är. Vi hade sannerligen behövt dem i dag.

Det är synd att det är de svaga och utsatta som först drabbas. Hade det varit tvärtom så hade problemen snabbt lösts. Tänk er om det var resursstarka svenskar som först hade fått lida av mångkulturen, då hade den snabbt som attan upphört. Ännu hellre; tänk om politikerna varit de som först råkade illa ut av den politik de driver, då hade det varit annat ljud i skällan.

Nu är verkligheten som den är och det är synd. Det vore bättre om de som verkligen förtjänade eländet stod som mottagare, inte barn som säljer majblommor.