Finns det hjärterum så finns det stjärterum, lyder ett modernt svenskt ordspråk. D.v.s. visst kan jag tränga ihop mig lite så att du också får plats och möjlighet att delta. Det gäller dock inte de fina föreningarna och klubbarna inom det politiskt korrekta etablissemanget, verkar det som. Ett av många sådana exempel är Publicistklubben.
Givetvis har hjärt-och-stjärt-ordspråket sina begränsningar, det ska påpekas för säkerhets skull. Det kan inte gälla i alla sammanhang. Byn kan inte ge plats åt 1000 främlingar. Då är inte byn byn längre, d.v.s. gemenskapen och dess rötter och förankring i traditionen (förfäder som grundat platsen, byggt upp den, skapat gemenskapen) finns inte längre. Då är byn något annat, en annan by.
Publicistklubben är en ideell förening för alla sorts publicister: författare, reportrar, bloggare, forskare m.m. Lustigt nog har de förkortningen PK. Och deras deviser och senaste val av ordförande visar hur passande förkortningen är. Ny ordförande i deras Stockholmsavdelning är ingen mindre än Robert Aschberg.
Publicistklubben säger sig slå vakt om tryck- och yttrandefriheten samt främja debatt, och de påstår sig vara en konkret arena för det offentliga samtalet i Sverige. Tillåt mig tveka på att skoj-TV- och-trolljägar-Robban kan främja en öppen debatt och sunt samhällsengagemang. Men typiskt TV-Robban säger han att han har tackat ja av fåfänga.
Valet av Aschberg med sin trolljägarstil i debattfrågan och anknytning till vänsteraktivistiska element tyder på en vilja hos Publicistklubben att stänga ute för dem obehagliga debattörer och publicister. Och därmed sluta åsiktskorridoren än mer och i längden strypa debatten! I skenet av att det ändå förs en debatt, alltså en skendebatt!
Mycket riktigt visar avgående ordförande Anna Hedenmo vad hon – och får vi anta: hela PK – står för i dessa dagar. På klubbens hemsida skriver hon att Trump, Ungern och Polen hotar det fria ordet och därmed en av demokratins grundpelare. Det har visst aldrig fallit Hedenmo in att det kanske är hon själv som utgör en direkt fara för yttrandefriheten.
Hon skriver nämligen att PK står för ett självreglerande etiskt system, vilket ska mynna ut i en Medieombudsman, där alla medier har att utgå från samma etiska bedömning. Vad denna etiska bedömning ska ha för kriterier, det står inte men är inte svårt att föreställa sig: PKs – d.v.s. det politiskt korrekta där man under förvändningen allas lika värde sysslar med självcensur och säger trollhat om motståndare.
Det handlar nämligen om makt – så läses lämpligen orden ”reglering” och ”etisk bedömning” – vilket tycks vara långt viktigare än öppen debatt. Publicistklubben har följdriktigt avvisat flertalet högerdebattörer medlemskap. De vill, verkar det som, ha alla kakor för sig själva. Och bestämma vilka kakor som får finnas!
Sett utifrån det perspektivet är kanske valet av Robban ett val i rätt riktning. Vem vet, han kanske tillför en gnutta frimodighet och humor. Men troligare är nog att vi en gång för alla kan säga att i Publicistklubben är både hjärterummet och stjärterummet borta.
