Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.
Nu har Svenskarnas hus invigts i Älgarås. En så storartad insats fordrar pris och lov. Vad passar bättre till det än en lovsång till Sverige självt, det underbara land och folk som huset är satt till att bevara och hedra i bistra tider.
Det äldsta lovprisandet av Sverige – åtminstone i storslagen litterär form – härrör från 1320-talet. Då skrev en författare, okänt vem, Erikskrönikan. Boken är det första litterära storverk skrivet på svenska. Tidigare fanns runpoesi, kyrklig litteratur, poetiska avsnitt i landskapslagar, ballader och förstås muntligt framförd litteratur i Eddadiktningens stil som inte längre finns bevarad. Sedan har vi också Eufemiavisorna, som tillkom strax före Erikskrönikan, men de är översättningar från norska. Speciellt för Erikskrönikan är formatet med sina 150 boksidor.
Erikskrönikan är en milstolpe i svensk litteratur, vår första klassiker. Den är lång, den har en spännande handling med många fängslande avsnitt och den är på vers. Det är en s.k. rimkrönika, en bok som berättar om historiska händelser på vers. Versen är i det här fallet knittel, det vanligaste versmåttet i Sverige under medeltiden. Varje rad har tre eller fyra betonade stavelser, men det finns ingen regel om bestämd rytm i raden; raderna rimmar parvis.
Eriksrönikan vill informera om historiska händelser, men syftet är lika mycket att underhålla. Stilen är nämligen den som fanns i den höviska versromanen, den främsta litterära genre runt hela Europa på den tiden; mest bekant är kanske romanen om Tristan och Isolde. I Erikskrönikan finns tappra riddare, fagra kvinnor, korståg, fältslag, storslagna banketter, maktkamp, svek, martyrskap – allt som hör riddarlitteraturen till.
Handlingen utspelar sig i nästan hundra år, från tiden strax före Birger Jarl fram till att dennes sonsonson Magnus Eriksson väljs till kung år 1319. Bl.a. skildras slaget vid Hova år 1275, ett stenkast norr om Älgarås. I centrum står kampen mellan Magnus Ladulås söner, kung Birger och hertigarna Valdemar och Erik. Den sistnämnde är bokens hjälte, medan Birger framställs som svekfull och oridderlig. Kulmen är nämligen hur Birger bjuder sina bröder på julfest i Nyköpingshus, fängslar dem och låter dem svälta till döds. Under gripandet uttalar Birger de bevingade orden ”Minnes ider nakot aff Hatuna leek – minns ni Håtunaleken”. Elva år tidigare hade Valdemar och Erik överrumplat och fängslat Birger i borgen Håtuna. Nu vill Birger hämnas. Eriks och Valdemars anhängare lyckas dock därefter driva bort Birger och avrätta hans son, och till sist väljs Eriks treårige son Magnus till kung.
Det är inte fråga om någon regelrätt historieskrivning. Krönikören fogar samman händelserna så att själva berättelsen om Erik som ädel furste, hans martyrdöd och hans sons legitima kröning bildar verkets tyngdpunkt. Det finns en uppenbar politisk tendens att rättfärdiga hertig Erik och valet av hans son till kung. Författaren drar sig inte för att ändra lite i kronologin för att ge stadga åt det narrativet. Avrättningen av Birgers son skedde i verkligheten ett år efter att pojken Magnus valts till kung, men i Erikskrönikan sker den före.
Inte minst vill författaren som sagt underhålla genom att skildra scener från ett glansfullt riddarliv med poetiskt språk. Verkligheten var nog betydligt krassare och andefattigare, men här ges händelserna poetisk lyster. I bokens prolog finns en poetisk hyllning till landet Sverige och dess kämpar. Där ser man också att verket är tänkt som litterär underhållning; författaren vill berätta om landets furstar medelst skämt och fagra ord. Dikten ger också en varning om den söndring som råder i landet p.g.a. brist på självtukt, något som är nog så aktuellt idag.
Erikskrönikan följdes av flera rimkrönikor de nästa 150 åren. I dikten nedan är början och slutet från Erikskrönikans prolog. Däremellan har Aron Rydfors fogat in delar från de andra rimkrönikorna så att det bildas en storslagen dikt som han kallar Sveriges lov. År 1925 kom hans Svenska Medeltidens Rim-krönikor, fritt återgivna och sammanförda, som det står under titeln. Rydfors har således ”översatt” den gamla svenskan till 1900-talssvenska, kastat om lite i rader och rim samt fogat ihop de olika rimkrönikorna till en sammanhållen text. Efter dikten återges den riktiga prologen till Erikskrönikan på 1300-talssvenska.
Sveriges lov
Lov och ära vare Gud,
som haver makt att löna med både
jorderikets glädje och himmelrikets nåde
den, som gömmer hans heliga bud!
Han skipade världen med alla dess fröjder,
skog och mark och berg och höjder,
löv och gräs och vatten och sand,
mycken fägnad och många land.
Sverige månde ett av dem heta.
Eho, som vill norr ut i världen leta,
finner lätt, var det landet är.
Ridderskap och krigsmän gode
och kämpar, som till och med bestode
Didrik av Bern, skall han finna där.
Det landet haver ock Gud benådat
med helgon så fromma, som något skådat:
främst Erik konung i Svealand
med biskop Henrik, hans högra hand;
så Hemming, som månde av Åbo vara,
Nils av Linköping, Brynjulv av Skara
och Botvid och Äskil och David, som plöjt
den mark, som Sigfrid av Värjö röjt;
Birgitta av Vadstena, dottern Katarina,
Ragnhild av Tälje, den heliga fru,
Ingrid av Skänninge, ärad ännu,
och Skövde-helgonet fru Helena,
som alla undfått evinnerlig lön
och hulpit rike och folk med fin bön.
Bättre land lär ingen veta.
På allsköns håvor är Sverige rikt,
på hus och korn och öl och slikt,
på svin och fän, som på marken beta.
Av åker och äng haver bonden fått
allt han tarvar i rikligt mått;
han äger även de skönaste hästar.
Hans insjö full av fiskar står,
förutom den fisk, som i havet går.
En främling, som i Sverige gästar,
får där mer för Kristi skull
än i andra land för penningar och guld.
Intet behöver utifrån föras,
varutav mat eller frid skall göras.
Allt, som tarvas, är till hands
och finnes rikligen inomlands.
Köpmännen kunna utomlands fara
med järn och silver och kopparen röd
och annat, som finnes i överflöd,
som härmelin, räv, mård och gråskinnsvara.
Där finnas ock bin och ollonskog
och allsköns villebråd mer än nog:
hjort, hind, älg och rå
och alla de fåglar man äta må
mer än i något annat rike,
ty finnes i världen ej Sveriges like.
Då Gud nu skapat Sverige så
med berg, mosse och sjö och å,
kunde det leva utan fruktan.
Men det haver så varit av gammal tid,
att de svenske söndrats i avund och frid
och glömt att hålla sig själva i tuktan.
Den häruppå tvivlar, han have att
på det, som här varder i krönikan sagt.
Hur det fordom i Sverige varit
och hur furstar och herrar levat och farit,
det skall nu, innan vi går till bord,
sägas med skämtan och fagra ord.
Erikskrönikan prolog
GUd hawe heder äro ok looff han er til alskons dygd vphooff all jorderikis frygd ok hymmerikis nade thz han er welduger ouer them bade at giffwa ok läna hwem han thz an wel er then thz forskylla kan werldena hauer han skipat swa weel hwar her swa liffuer tha er han sääl Thz han gömer hans helgha budh tha faar han hymmerikis friid mz gud Verldena hauer han skipat swa widha skogh ok marka bergh ok lidha lööff ok gräss vatn ok sand mykin frögd ok margh land Ok eth ther med som swerighe heter hwar som nor i werldena lether Tha faar han fynna huar thz er godha tiägna finder man ther ridderskap ok häladha godha the Didrik fan berner vel bestodo huro herra ok första hawa ther liffuat thz finder man her i bokenne scriffuit huro the hawa liffuat giort ok farit her star thz scriwat huru thz hauer warit hwo thz hauer ey förra hört sakt nw ma han thz höra hauer han tess akt fore lust at höra fagher ordh ok skämptan oss til wy gaa til bordh
