50 krönikor senare och Lindén är fortsatt på hugget. Mycket händer vid det vägskäl vi står vid.
Detta är min femtionde krönika här. Ett litet jubileum får man väl säga och det betyder att jag snart varit krönikör i ett helt år. Jag har skrivit om politik, ekonomi, ras och befolkningsutbyte. Egentligen inga särskilt upplyftande ämnen men ändå tror jag att jag lyckas hålla en ganska hoppingivande ton? För det finns hopp, bara man agerar.
Igår, jag skriver det här på fredagen*, så besökte jag Alternativ för Sveriges första öppna hus. Gustav och gänget är en av orsakerna till att det finns hopp. Huruvida det kommer att räcka någonstans att vara Sveriges enda öppet EU-kritiska parti vet jag inte men det finns en stor skillnad mellan de övriga parterna och folket, där folket är långt mindre entusiastiska till EU än våra politiker. Ganska rimligt egentligen eftersom vi här nere betalar för eländet och de där uppe istället betalas av kolossen.
Personligen vet jag inte om EU-frågan har den genomslagskraft som behövd för att nå ut. Tidigare erfarenhet visar att det är lättare att få folk att byta parti under EU-valet än annars så vi får hoppas å det.
En annan personlig fundering är vad Viktor Orbán har i kikaren. Hans parti stängdes nyligen av från sin partigrupp men Orbán tog det väldigt lätt vad man kunde se. Har han redan andra planer eller vet han att det kommer att vara annat ljud i skällan efter att senvårens valresultat har trillat in? Den ungerske ledaren är inte korkad så jag tror han vet precis vad han gör. EPP kommer inte att vilja marginaliseras och jag tror att det kan vara helt andra tongångar om några månader.
KD har just öppnat för att prata med ”alla partier”. Dock skulle jag bli förvånad om det är Jonas Sjöstedt som planerar för en fin tebjudning just nu. Sakta men säkert viker sig politikerklassen för en ny ordning som håller på att bli verklighet. M följer med i dansen med vaga uttalanden och Annie Lööf får gråta ut i SVT och annan vänstermedia.
Frågan är, har de svenska politikerna så mycket att välja på när stora länder som Italien rör sig i motsatt riktning och till och med Tyskland slutat sjunga folkutbytets lov? Ja, de har ju aldrig kallat det vid sitt rätta namn men jag tror det börjat sjunka in att om man vill behålla rösterna får man ta bort långfingret ur väljarnas ansikte. Sedan fortsätter man givetvis ta in så många man kan så länge det går. ”Anhöriga”, ”arbetskraft”, etc, etc.
EU som det utvecklats är något verkligen dåligt. En stor överstatlig byråkrati är det sista vi behöver. Vi behöver bli lättare och mer snabbrörliga, decentraliserade och moderna. EU är något gammalt. Vem fick för sig att femårsplaner och centralstyrning var värt att pröva en gång till? Har vi inte lärt oss något alls av historien?
Politiker har uppenbart inte det. Och en del av dagens unga köper deras lockrop. Varje gång jag hör någon prata om Bernie Sanders fascineras jag av att medan Ryssland skakat av sig socialismens blöta filt finns det folk i USA som inget hellre vill än att få kvävas av den. Av alla saker jag inte kunnat tänka mig när jag var i tjugoårsåldern är idén att Sovjetunionen och USA skulle kunna tänkas byta ekonomiska system med varandra nog ett av de minst tänkbara. Hade det inte varit för Trump hade det kunnat hända. Och det är vänsterns våta dröm, minoriteternas socialistiska diktatur finansierad av majoriteten.
Vägskälet är nog inte så långt borta heller. Antingen vänder vi den demografiska utvecklingen eller så blir den oåterkallelig. Hur många länder som går att rädda vet jag inte, kanske inga i sin helhet eller så blir det en reconquista värd namnet och västerlandet blir åter vitt när de som inte har här att göra får åka hem. Det är spännande tider.
När jag skriver krönika nummer hundra hoppas jag ha några fler svar. Ses då!
*Denna krönika publiceras med en veckas fördröjning.
