Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.
Den svenska skaldekonstens fader – så kallas ofta 1600-talspoeten Georg Stiernhielm. Om minnet är på plats så är det Daniel Atterbom, den romantiske skriftställaren på 1800-talet, som har givit Stiernhielm tillmälet som fader åt svensk poetisk förmåga.
Det betyder inte att Stiernhielm var först med att skriva poesi på svenska, det var han givetvis inte. Vad han gjorde var att slå ett slag för svenska språket som litteraturspråk, ja för det svenska språket över huvud taget i en tid när den högre utbildningen var helt influerad av tyska och latin. Tyskan influerade svenska språket mycket starkt redan på medeltiden, och många adelsmän utbildades i Tyskland eller med tyska lärare. Latinet i sin tur var både kyrkans och vetenskapens språk.
Stiernhielm skrev om sin idé i en skrift vid namn Gambla Swea- och Götha-Måles fatebur, d.v.s. de gamla svearnas och göternas språkliga förråd/skatt. Efter att ha studerat bl.a. medeltida landskapslagar fann han hur rikt och vackert det svenska språket var utan allsköns importer från främmande språk. Här fanns minsann möjlighet att uttrycka stora tankar och skriva om höga ämnen på det egna nationalspråket och med gamla nordiska ord.
Stiernhielm levde i en tid när nationalstaten stadgades samt under göticismens dagar, d.v.s. idén om gamla svear och göter som ett storslaget folk med urgamla anor. På 1500-talet hade bröderna Johannes och Olaus Magnus skrivit böcker där svenskarna och de nordiska länderna visades upp praktfullt, och på 1600-talet kulminerade göticismen med storvulna teorier hos främst Johannes Bureus och Olof Rudbeck. Stiernhielm kan sägas ha dragit sitt strå till den göticistiska stacken genom sina idéer om svenska språkets poetiska styrka.
Men det måste också genomföras i praktiken, d.v.s. i skön litteratur. Det gjorde han främst med den långa dikten Hercules där han använde det gamla grekiska versmåttet hexameter fast med svensk språkdräkt och språkmelodi. Versmåtten skulle vara de klassiska från greker, romare, italienare, provensaler etc – istället för det typiska svenska medeltidsversmåttet knittel som var rätt knaggligt och oskönt – fast det skulle visas att de gick att använda med svenskt språk.
I en annan dikt prövar Stiernhielm versmåttet sonett med svenskt innehåll. Resultatet är dikten nedan, som anses vara den första sonetten på svenska. Det är inte ett versmått vilket som helst. Dess former blev till i provensalsk lyrik på medeltiden och fick sin kulmen med Francesco Petrarcas kärleksdikter på 1300-talet, där de flesta av dikterna just är sonetter. Petrarcas diktsamling måste ses som den mest framgångsrika någonsin; hans stil imiterades i 300 år och sonetter har sedan hans tid varit ett av de vanligaste versmåtten i Europa.
Med Stiernhielms idéer och diktförsök som grund skrev pseudonymen Skogekär Bergbo kärlekssonetter – samlingen Wenerid – senare på 1600-talet. Och Stiernhielm hade flera beundrare som fortsatte att skapa stor dikt på modersmålet. Stormaktstiden är den första stora eran av svensk poesi. Tyvärr är epoken inte levande på samma sätt som litteraturen fr.o.m. 1730-talet då svenskan moderniserades, både stavning och satsbyggnad, av bl.a. Olof von Dalin. Men för den som har energi att sätta sig in 1600-talets svenska språkbruk finns en stor svensk poesiskatt.
Nedan följer Stiernhielms sonett med moderniserad stavning. Han kallar det en kling-dikt med sin typiska idé att hålla sig till svenska ord. Det italienska ordet sono betyder ljud eller klang. Här är det inte fråga om en kärleksdikt, utan Stiernhielm visar upp hur det döda får liv och det till synes obetydliga, en mask, blir till det vackraste, en fjäril.
Håll stilla mitt förnuft, dig saktelig besinna,
vad detta vara må. Du ser här en figur,
en usel, naken kropp, en mask, ett kreatur,
som ingen skepnad har, där intet är till finna,
som ögat lyster se. Men märk: här ligger inna
mer än en tänka kan, en nyttig, ädel, pur,
en sällsam, underlig av Gud beredd natur,
en mask, dess spis är blad, dess id är artigt spinna,
dess spunna silkes-tråd, dess verk och väv är siden.
Av blad gör han en skatt, till dess han, tom och mager,
invecklat in-dör i sin väv och livet stäcker.
Men se, en ny figur, med vingar prydd, med tiden
här kommer fram igen, uppkvickter, fin och fager,
en livlig sol hans själ med kraft en gång uppväcker.
