Jalles poetiska ark – del 10: Fröding och svenska “synden”

Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.

Jag kan aldrig förlåta de senaste tjugo årens politiker, jurister, tjänstemän, journalister, åsiktsbildare, akademiker o.d. som har kämpat för att ta ifrån oss svenskar något av det vackraste vi har – eller kanske snarare: snart blott har haft. Nämligen följande rad ur en känd dikt av Gustaf Fröding: ”vill du ha mig så har du mig här!”

I dikten Det var dans bort i vägen går de unga kvinnorna och männen i Frödings Värmland på dans i den svenska sommarnatten. Hur vackert är det inte när flätorna flyger och kjolarna svänger med vår lummiga sommarnatur som bakgrund? Och alla vet vad som sker när urkraften från jorden, natten, sommarvärmen, lummigheten och dansruset får överhanden – flickan (eller pojken för den delen) säger de magiska orden under furugrenen: vill du ha mig så har du mig här!

På gott och ont givetvis! Många tragedier har skett därmed: våldtäkter, oönskade barn som blivit till, pojkar som har förnekat faderskapet, flickor som har satt ut barn och dömts till tukt och fängelse, i vår tid aborter o.s.v. Det goda å andra sidan: bejakelsen, utlevelsen, man och kvinna, uppgåendet i naturen, förbindelse, barn, ny familj.

På 1900-talet kallades det den svenska synden och hade rykte om sig i världen. Egentligen har sådant funnits mer eller mindre överallt på jorden (antropologer kan vittna om mycken ”synd” bland alla möjliga folk), särskilt i mer bondska tider. Men det är kanske något med de svenska kvinnornas (och männens för den delen) skönhet, naturlighet och öppenhet inför tillvaron som har förlänat oss detta rykte av ”synd”. I Frödings dikt stämmer rent av hela naturen in i den kuttrande leken.

Nu är inte själva ”synden” som sagt särdeles svensk. Bland tyskarna har naturismen varit starkare, hos danskarna pornografin mer öppen, hos fransoserna snedsprången mer självklara, för att ta några grannfolk. Men det är något i svensk folkkaraktär, tror jag, som har gjort svenskarna på sitt särskilda sätt öppna för kärleken och sexualiteten. Den har väl alltid funnits här i landet. Uppenbarligen var denna ”synd” fullt levande på Frödings tid i slutet av 1800-talet, så det är inte något modernt påfund. Det handlar nog om en urgammal svensk tillit mellan medmänniskor vilken går hand i hand med den hetta som ungdomar känner. Det handlar inte om något gå till sängs hur som helst och med vem du vill utan om en grundläggande öppen och sund attityd till kropp och lust.

Hemligheten tror jag ligger i svensken som väldigt jordnära och utan för många sociala band som hämmar denna ”synd”, hinder som odlats i borgerlig miljö och som alltid varit höga i t.ex. de klassiska muslimska länderna. Flängande flätor i dansen kan du glömma i Kurdistan. Kanske finns hos oss en sorts självklar förbindelse med jorden och naturen som gör det relativt enkelt och självklart för svenskar med kärlek, sex, partners och familjebildning. Det är säkert därför nativiteten inte har sjunkit så kraftigt i Sverige som många andra europeiska länder, trots att landet är så modernt. Det hela påminner om herdediktningens idylliska tillvaro, varför Torquato Tassos dikt (från dramat Aminta) Till ryktet återges efter Det var dans bort i vägen.

En fri och enkel kärlek var något av Frödings dröm, kanske p.g.a. svårigheter med förbindelser till det täcka könet, kanske för en ursvensk instinkt. Drömmen återkommer i flera dikter. Han skriver oerhört vackert och fängslande om denna svenska kärlek, inte minst i dikten nedan. Frödings öde var sorgligt. Men än sorgligare är hur detta fria och sunda förhållande till kärleken håller på att gå i graven. Många kvinnor vågar inte gå ute i mörker, många är ständigt oroade av att bli grovt antastade, många föräldrar skjutsar alltid sina flickor. Och jag syftar inte på feminister som stör sig på leende, artiga män på bussen! Det här existerade knappt fram till 1990; då började det öka för att explodera på 2010-talet. Orsaken är förstås invandringen av helt främmande folk som inte har någon känsla för svenskt leverne. Och orsaken till det är i sin tur de politiker etc som nämndes i början, vilka gjorde det möjligt. Jag kan inte se det på annat sätt än att de har velat döda denna öppna och levande inställning.

Frödings dikt är från debutsamlingen Guitarr och dragharmonika 1891. Han blev hyllad direkt, och varken före eller efter har det väl funnits en större verskonstnär på svenska. Det var dans bort i vägen gestaltar levande bygd, svensk natur och pulserande liv med underbara ljud och klanger, som ”gnällde och gnall”. Många känner dikten från en visa som har framförts av bl.a. av dansbandet Sven-Ingvars. Men tonsattningen gjordes redan 1899 av operasångerskan Helfrid Lambert. Bedårande musik och bedårande poesi om Sverige när det är som vackrast!

Det var dans bort i vägen

(Fant=tok  snudig=rask  blånor=linhärvor  rejlandshopp=ett slags polka  ras=stoj)

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin, men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

Gustaf Fröding

Till ryktet

Guldålder! Gyllne forntid,
då alla floder flöto
med mjölk; då honung droppade från träden;
då tegen gav sin äring
ej rörd av plog och årder;
då ormen levde utan gift och ondska:
En gyllne tid, i sanning!
Men ej för det, – ej därför
att himlen aldrig skymdes,
att evig vårsol värmde,
men frost och hetta aldrig brände jorden;
att furan, skogens prydnad,
ej förde över havet vinst och strid;

nej! Men för det att Ryktet –
den tomma gyckelbilden,
anständighetens, blygselns dumma avgud,
som nu, med falsk benämning,
av hopen kallas ”heder” –
ännu ej grumlade naturens fröjder,
ännu ej var vår buse,
ej blandade sin malört
i mänskobarnens lycka;
och tvångets lag var okänd
för sinnen, fostrade i lust och frihet,
och blott ett bud var giltigt,
naturens bud: ”Ditt hjärtas lust är lag!”

Då leddes dans och lekar
vid källans rand, på ängen,
av amoriner utan bloss och båge;
där sutto sälla herdar
och älskliga herdinnor
och skalkades och viskade och smektes
och ville aldrig skiljas:
i ljuv och menlös oskuld
lät ungmön, utan hölje,
den späda barmen svälla,
och dagen gladdes åt dess friska rosor;
då kunde rasvill yngling
förlusta sig i vågen med sin mö.

Men, goda Namn och Rykte!
Du dolde glädjekällan
och bjöd den kärlekstörstige försmäkta;
du lärde ljuva ögon
att sänka ögonlocken,
att icke unna oss den sköna blicken;
du lade nät om håret
som fladdrade för vinden;
förbytte kärlig uppsyn
i sedig självbehärskning;
och tungan fick sin tygel, gången stäcktes:
Tack vare dig, o Rykte,
bär Amors milda gåva namn av stöld.

Dig, dig ha vi att tacka
för all vår gråt och ängslan.
Men hör oss, Amors och Naturens kustos,
hör oss, du kungars gissel!
Vad söker du i hyddor,
där ingen plats är övrig för din storhet?
Begiv dig till de dina,
stör sömnen för de stora, –
men låt oss, arma, vara!
Vi nöjas med vårt armod
om vi få följa forntids enkla seder:
Ack, låt oss älska, älska!
Vårt liv är kort, vår tid är snart förbi!

Den gyllne solen föds igen var morgon.
Men när vår dag är lyktad,
då sänker sömnen oss i evig natt.

Torquato Tasso (1537)

Översättning av Fredrik Wulff.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}