Som svensk mogen kvinna har man samlat på sig erfarenheter och fått inblick i många skeenden. Då, förr i tiden, visste man som barn att alla vuxna var enade, alla vuxna man hade runt omkring sig agerade med fast hand och rätade åter in i ledet det barn eller den ungdom som gick utanför ramen för ett gott uppförande. Den satta ramen var utifrån den sociala gemenskapen vi hade då och som vi alla trodde skulle bestå. Vi levde i ett homogent samhälle. Kommer ni ihåg för några veckor sedan de färgade barnen i Kista bibliotek?
Med modersmjölken fick vi till oss att vi inte fick slåss eller skrika fula ord till varandra. Och om vi slogs fanns det regler: pojkar fick inte slå på flickor, vi fick inte slå på den som var mindre än en själv, inte heller på den som låg ner eller som hade glasögon, och aldrig flera mot en. Såklart fick vi inte vara svinaktiga och spottas, ej heller sparka, rivas eller knuffas och vi var strängt tillsagda och lärda att tala sanning. Vi hade en bra hederskultur.
Att ljuga var då riktigt fult, och artighet mot äldre en självklarhet, på biblioteket var vi tysta. Och jag tror att vår uppfostran då, på den tiden, gör att vi som har kommit en bit upp i åldern inte längre trivs med kaoset och paradoxerna vi allt som oftast hamnar mitt i vare sig vi vill eller ej.
Att erkänna fel och misstag, ställa tillrätta och be om ursäkt en hederssak, men för andra kulturer precis tvärtom verkar det som. Att erkänna det dumma man gjort är lika med visad svaghet och drar skam över byn där hemma i hemlandet. Starka krafter i samhället har bestämt och stiftat lagar om att vi och dom ska blandas, det blir hemmalaget mot bortalaget med olika regler samt att vi bevisligen inte ens befinner oss på samma planhalva. Vi befinner oss i Sverige, men ändå inte, tänker vi.
När jag var liten skulle vi barn tänka på de svältande barnen i Biafra. Om vi inte ville äta upp maten på våra tallrikar sa mammorna till oss, med sträng röst, att vi skulle vi tänka på afrikanska barn. Jag vet att pengar samlades in och överfördes till Lutherhjälpens och Rädda barnens bankkonton för att komma de svältande små barnen till hjälp. Vi ville så väl.
Idag ska svenska familjer hålla käften och låta sina telningar äta den där halalcertifierade maten som förskolan och skolan serverar. Halalcertifierad mat serveras inom fler och fler skolor och dagis på grund av att de afrikanska och arabiska barnen är så många i vårt land. Om Du sätter ner foten och ber att ditt barn ska slippa äta sådant som i förlängningen kan gynna islamism, då får du veta att du är en missanpassad, dåligt integrerad, rasistisk och hemsk person … Men hur kan du vara det, när du kanske är månadsgivare åt Rädda barnen för att barn i Afrika ska kunna äta sig mätta.
Sug på den, vad du än gör så är det fel!
Det fanns en tid då svenskar av andra svenskar avkrävdes förklaring på vad som är svenskt, i många fall blev det en pinsam tystnad. Hur ska man kunna förklara något sådant som vi har inom oss, vår identitet som vi tills nu tog som en självklarhet? Vi tystnade, de som frågade stod pockande uppbröstade och på offensiven: “svara nu då, du vet alltså inte…”.
Hur många gånger har vi inte, av till exempel media, fått höra om hur värdelösa vi är – om vi ens finns till? Vi har blivit nertryckta i knäppkängorna och fått berättat att vi inte är särskilt viktiga (eller ens speciella). Utom Zlatan då, han är viktig och svensk enligt samma belackare. En del av våra landsmän lever i självförnekelse: vi finns näst intill inte; men vi är som vi är, gillar det vi gillar och maträtter som vi lagar till enligt recept eller enligt tradition kommer… från Turkiet.
Det skaver och gnager i ens själ. Vi som svenskar har ju lärt oss av föregående generationer som lärt sig av sina äldre släktingar, som också är våra. Men hur kom Turkiet jämt och ständigt med i bilden? I mörka stunder och illasinnat skulle jag vilja hävda, till mina egna landsmän som ljuger så flagrant om vår historia, att Turkiet inte har något eget, allt deras kommer från Kina.
Det fanns en tid då det var mer regel än undantag att ha sin dörr olåst. Grannen knackade på och kom in för en kaffetår och pratstund. Nu bor vi i ett land med öppna gränser och hem med säkerhetsdörrar och larm som kopplas till vaktbolag. Det är bestämt att Sverige är tryggt och allas land. Men områden som är direkt livsfarliga för svensk polis blir fler och fler.
Ropen skalla att Sverige är “allas land”, öppna din dörr för en “flykting utan pass” samtidigt som makteliten ser om sitt hus och bor långt bort från kaoset på skyddade adresser. Om nu Sverige är så tryggt som man emellanåt hävdar i plenisalen, varför har då en del beslutsfattare livvakter med sig när man besöker “orten”?
Kanske minns du den hetsiga diskussionen du för ett tag sedan hade med dina egna landsmän, svenskar som dag efter dag kämpar för ett fritt och eget Kurdistan åt kurderna? Samma landsmän som hjälper kurder få ett Kurdistan kämpar parallellt för ett Sverige åt alla. No borders och Refugees welcome. Och när åsikterna går isär skiljs ni som fiender där du får kastat epitet på dig: du är rasist, fascist och nazist.
Jag minns tydligt manifestation mot politiskt våld, där jag höll på att råka riktigt illa ut då skrikvänstern kände igen mig. Jag var inte välkommen och skulle misshandlas. Och på tal om det går mina tankar till alla de gånger som polismakten har valt den enklaste vägen ut. Snälla och lugna medborgare blir bortkörda för att det (enligt polisens egen utsago) skulle bli upplopp ifall man tar itu med de våldsamma. Anarkotyrrani har jag lärt att det heter.
Vi ska inte vara främlingsfientliga sa en kille från Ung vänster till mig, alla som vill är välkomna till vårt land, men, där var bara ett men. Enligt sin egen reflektion hade han endast plats (och råd) att ta fem hitresta främlingar hem till sig. Lika röd som hans bunke med vänsterpartistiska pamfletter var var även hans kinder då insikten slog honom: han hade en gräns.
En gräns har även de goda (=onda). Som när de afghanska unga mäns lögner om att vara barn hunnit ifatt. Då stänger svenska och andra låtsasgoda sina hem för dessa främlingar när det inte längre genererar ekonomisk vinning. Det borde ringa en stor varningsklocka när utländska män från dysfunktionella och kvinnofientliga länder reser till vårt land och barnlajvar. “Det är ju baaarn”, som egentligen är vuxna, som kom ensamma när de reste i grupp genom hela Europa från krig. “Han har blivit våldtagen och hängt under en lastbil hela vägen till Sverige; man vet inte vilka trauman dessa varit utsatt för och jag lyssnar inte på lögner om att han gruppvåldtagit en svensk flicka. DNA är inte hundraprocentigt säkert. Svenska män våldtar också; barnen har fruar och barn låt dom komma hit, deras föräldrar är döda, och nu ska vi aktivt jobba för en återförening så att deras föräldrar kan komma till Sverige…”
På kommunala och privata hem för afghanska unga män bär personalen personlarm. Vi som bor i närheten av boenden ska inte vara rädda eller oroliga. Vi får för guds skull inte vara främlingsfientliga, tugga i dig och håll tyst. Om vi inte bejakar det som är farligt för oss då är vi avskum, onda och ska schavottera i lögnmedia. Vi ska bejaka orättvisor, faror och lögner för att passa in i vårt eget land. “Svenska ungdomar har tak över huvudet”. Svenska ungdomar kan bo hos mamma och pappa tills de är 30+, politiker med makt kunde inte bry sig mindre. Feministsverige är kvinnofientligt. Feministsverige är grogrunden till kaos.
Det beskrivna ovan och mycket mycket mer finns att vittna om. Jag har bara skrapat lite på ytan. Om vi djupdyker tillsammans och drar ur proppen på alla paradoxer och gallimattias så kastar vi omkull det som blev fel. Vi måste få till stånd rätt och rättvisa för våra barns framtids skull.
Det känns som att vi måste agera. Typ NU!
Diskussion om den här artikeln