Det kunde ha slutat illa när larmet gick och brandkåren skulle rycka ut i Kungsör. Det visade sig nämligen att ingen på stationen fick köra släckningsbilen.
Det måste ha varit en mycket snopen stämning som infann sig hos brandsoldaterna på Kungsörs brandstation när larmet gick om rökutveckling i bostad. Det visade sig nämligen att ingen av brandmännen som var i tjänst hade behörighet att köra brandbilen.
Därför fick styrkeledaren rycka ut ensam, medelst personbil (ledningsbil) medan övriga brandbekämpare fick stanna kvar. Tack och lov verkar det som att brandbilen inte behövdes denna gång. Men turen är nog inget en så viktigt funktion som räddningstjänsten ska räkna med.
I grund och botten handlar det om resursbrist. Brandmännen på plats var villiga och beredda att göra sitt jobb, men de fick inte möjligheten. Brandstationen i Kungsör har en heltidsanställd stationschef och är i övrigt en deltidsstation. Förstärkningstationen finns i Arboga, som också bara har en deltidsstyrka.
Hade ansvariga politiker – från toppen och vidare till kommunnivå – prioriterat rätt så hade vi kunnat ha en helt annan bemanning inom räddningstjänsten. Från norr till söder och öst till väst hade vi kunnat täcka vårt stora land med adekvat brandkår och akutsjukvård.
Problemet är att politik handlar om att ställa grupp mot grupp och i dag blir gruppen svenskar alltid nedprioriterad – framförallt gruppen svenskar på lands- och glesbygden.
När vi resonerar kring kostnaderna för den politik som förs är det sällan de vidare kostnaderna räknas med. Delvis är det svårt att räkna kronor och ören på det sättet. Men vi ska inte tänka bort den.
Att räddningstjänsten i Kungsör inte kan se till så att deras brandsoldater får framföra släckningsbilen handlar till syvende och sist att fördelningspolitiken är skev. Med vetskapen om den enorma kostnad som massinvandringen de facto är så är det rimligt att göra denna koppling.
Kort och gott är det oacceptabelt att situationen är sådan att räddningstjänsten inte kan göra sitt jobb på grund av att resurserna fördelas som de gör i Sverige i dag.
En sista observation vi kan göra är: varför tog man inte brandbilen i alla fall? Om det var så att ingen kunde framföra den så är det en sak. Men om någon bara hjälpligt kunde få den att rulla ut så kanske den bristande behörigheten hade kunnat lämnas därhän?
Jag ser hellre att brandbilen får ett eller annat ”kärringstopp” på vägen men att den kommer fram till platsen, än att majoriteten av räddningspersonalen och fordonet blir kvar på stationen.
En brasklapp till sist. Kanske gjorde styrkeledaren en bedömning utifrån omständigheter vi inte vet, om och att dessa var rimliga. Men det förminskar inte grundproblemet i sig; att en situation kan uppstå där de personer vi litar på ska kunna rädda liv och egendom inte kan (eller får) ta sig till platsen där de behövs.
Lyssna på samtalet om brandbilshaveriet
Daniel Frändelöv och Magnus söderman resonerar i podden Morgon med Svegot om händelsen med den strandade brandbilen. Börja lyssna vid 32:39.
