Jalles poetiska ark – del 9: Dan Andersson

Har du i hemlighet knäböjt i natten, trots ett yttre liv i sus och dus? Har du när ingen såg dig bett den okände gälda din skuld? Då är dikten nedan kanske något för dig.

Temat påminner om de grupper inom religioner där deltagarna ger sig ut för att vara lastbara men i hemlighet är ytterst gudstrogna. Bland de muslimska sufierna fanns (eller finns?) det en sådan inriktning. Med olika varianser har sådant funnits över hela jorden. En enkel variant av fenomenet är fyllisen som egentligen är mycket andlig.

Vidare – har du sökt efter mening, frälsning, större sammanhang, gudar och dylikt? Då är författaren till dikten nedan kanske något för dig. Sökandet är nog en faktor som gjort Dan Andersson populär bland moderna svenskar. Liksom att han var djupt rotad i sin hembygd, som genomsyrar mycket av det han skrev! Hembygden var Finnmarken i Dalarna, och ingen svensk har som Dan Andersson visat upp skönheten och rikedomen i den enkelhet, fattigdom och ödslighet som härskade där för drygt hundra år sedan. Samtidigt har de bilder han manar fram från Finnmarken något allmänt svenskt över sig: naturen, ensamheten, enkelheten, värmen från eld och sällskap.

Den främsta orsaken till att Dan Andersson alltid varit folkkär är dock säkert att flera av hans dikter har tonsatts, några få av honom själv. t.ex. Jungman Jansson (här i Jailbird singers grooviga version, en passande popgrupp med tanke på det religiösa temat i dagens dikt – annars är ju Harry Brandelius variant härligt klämkäck och Hootananny singers version skönt svensktoppsgo’). Musiken har ju en förmåga att förtrolla som inget annat.

På 1890-talet skapade stockholmaren Sven Scholander en ny musiktradition i Sverige. Han är på sätt och vis grundbulten för 1900-talstrubadurer som Birger Sjöberg, Nils Ferlin, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och många andra liksom för Folkets park-fenomenet.

Sven Scholander återupplivade den gamla svenska visan i bellmansk tappning. Under 1800-talet ”förborgerligades” mycket musikunderhållning i Sverige; musiktraditionen fördes vidare av studenter, körer och piano med sång i hemmet, d.v.s. av borgarklassen på ett rätt förfinat sätt. Scholander återupptog Bellmans solosång till musikinstrumentet luta samt den föreställning Bellman gav. Bellmans konserter var shower där han berättade och sjöng om sina tragikomiska karaktärer med oerhörd dramatik och inlevelse. Den sortens föreställning återupplivade Scholander såsom estradör på Skansen, nöjesetablissemang och i parker.

Scholander showade först med Bellmansånger och utländska visor, men han komponerade snart också musik till Frödings, Karlfeldts och andras poesi. Svensk bygd och tradition fick mer utrymme i hans repertoar. Den blev nationell. Det var en del av tiden, man kan säga ett allmänt kulturtryck. Givetvis komponerade han musik också till Dan Anderssons dikter, bl.a. dikten nedan. Mest känd av alla tonsättningar till Dan Andersson är annars Gunde Johanssons musik till Omkring tiggarn från Luossa gjord på 50-talet. Den låg etta på Svensktoppen med Hootananny singers i hela 52 veckor på 70-talet, vilket vållade radioprogrammet så stora problem att de var tvungna att göra om reglerna.

Tonsättningen till dikten nedan är orsaken till varför den har hamnat på dagens ark. Plötsligt fick jag lust att lyssna på Thorstein Bergmans lysande Dan Andersson-skiva. Scholanders gripande musik, den mästerliga instrumentaliseringen och Bergmans stämma laddar Dan Anderssons dikt En tröstesam visamaximalt. Angelmans dystra öde att se tomhet i alla stora ord han lär ut, misströstan till religiösa budskap eller vad det kan vara fångas fint. Mycket bättre än så blir det inte.

Jag undrar förresten om Dan Andersson knäböjde i natten för sin själs skull? Olyckan kan ju snabbt vara framme. Han blev blott 32 år gammal. Under ett besök i Stockholm bodde han på ett hotell där man rökt mot vägglöss med vätecyanid men glömt att vädra efteråt. Dan Andersson vaknade aldrig på morgonen.

(Andersson använde nya stavningsdirektiv. Vissa av dem föll sedermera bort, t.ex. ”säj” för ”sig”.

”Vi” i diktens början betyder ”varför”.)

En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman

Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid Bogg stämmer sin fiol och sjunger följande visa på en gammal valsmelodi:

Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar, din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och kvar är den herrn med ett horn och en klöv –
du liknar en margran som torkar i täkten, så rivande ful mellan klibbande löv.

O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj, när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa står klar som kristall över byarnas hus!

För jordisk var flykten mot himlar som blåna och låga av rosor och paradissång –
du sitter och snyftar när bittert det kvällas i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga när ömt din butelj som ett dibarn du sög.

Och snart ska din släkt hälla granris på backen och gunga däj fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa, en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända, sex fot under skorna på socknens präst.

Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, där muren är jaspis och gatan av guld?

Då knäpper jag sakta en sång på fiolen och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden, att ren han må vandra till Herrans hus.

Dan Andersson