Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.
90-talet var ett fantastiskt årtionde för nationalismen. Då vaknade sinnet för den egna bygden, folkets känsla för den egna jorden, naturen, seden och rasen. Den naturliga samhörighet och lusten för liv!
Ja, nu menar jag faktiskt inte 1990-talet. Det var förvisso också ett decennium i nationalismens tecken. I och med att de f.d. sovjetiska och jugoslaviska del- och lydstaterna gjorde sig fria från de kommunistiska storstaterna – vi får aldrig glömma att för bara 25-30 år sedan gjorde sig folk fria från sina politiska förtryckare – återkom en nationalistisk våg i Europa. De flesta européerna hyllade sina bröders frigörelseprocess och västländernas folk fick nytt perspektiv på sig själva, vad som gjorde dem till vad just de var.
Men nu menar jag förstås 1890-talet. Nationalismen i Europa var stark under hela 1800-talet. 1890-talets nationalistiska fenomen var i första hand inte politiskt utan kulturellt. Då skapades inom de skönlitterära kretsarna en reaktion i de nordiska länderna, en reaktion mot 1880-talets progressiva, samhällstillvända, moderna och delvis feministiska litteratur. Idealet för 80-talslitteraturen var den s.k. naturalismen som främst förknippades med den franske författaren Émile Zola. Den danske kulturskribenten Georg Brandes menade att litteraturen skulle sätta problem under debatt, d.v.s. vara ett sorts debattforum för viktiga samhällsfrågor i det moderna europeiska samhället.
Men i slutet av 1880-talet kom en reaktion som förespråkade fantasi, bygden, nationalism, sagor, poesi, skönhet, själens hemligheter o.d. Den nya inriktningen kallades för 90-talslitteratur, nyromantik, symbolism m.m. Den dominerade litteraturen under 1890-talet. I Sverige har vi bl.a. Heidenstam, Lagerlöf och Fröding (samt Strindbergs nittital förstås), i Danmark bl.a. Johannes Jörgensen och Sophus Claussen, I Norge Knut Hamsun och Vilhelm Krag, i Finland Eino Leino; Island och Färöarna hade säkert också sina representanter.
I Danmark var alltså Sophus Claussen ett av de ledande namnen. Åtminstone i efterhand! Han tillhör den skara konstnärer som aldrig slog igenom under sin livstid men som upptäckts i efterhand. Han var under sin verksamhetstid känd men inte erkänd. Ett par teman i hans litteratur är själens outgrundlighet och kärleken till det sensuella. Kanske kände han därför viss bitterhet inför sitt hemland, som han menade alltmer tillbad mammon och enbart hade ögon för sociala frågor (istället för andliga). Många år bodde han f.ö. i Frankrike.
Ändå älskade han givetvis sitt Danmark för dess skönhet och äkta jag, något som märks i dikten nedan (översättningen är gjord i all hast och har inga konstnärliga ambitioner). Den sortens dubbelhet märks förresten hos många högermän – och kvinnor – som svär över en förhatlig utveckling i Sverige men ändå älskar sitt land över allt annat. Claussen visade sin kärlek till sitt land på följande vis:
Udenlands
Udenlands, paa et fremmed Sprog,
blev jeg spurgt om Navn og Stand,
hvorfra jeg kom, hvorhen jeg drog —
»Danmark kalder vi selv vort Land.«
»Hav-indlullet ligger mit Land,
fladet i Øer og tunget i Næs.
Hvor Bølgerne dør i det hvide Sand,
begynder det frodige, grønne Græs.
»For Græsset skygger den svajende Bøg;
thi sprængt er Egenes graa Tyranni.
Ind over korntunge Bakkestrøg
bor en Nation, som er glad og fri.
»Det solblaa Hav, som gør Kysten vaad,
har blødet Racen, som bor derpaa,
gjort os milde til Latter og Graad —
alle Kvindernes Øjne er blaa.
»En Sommerdags Bølger, der sagtelig slaa,
saaledes er Øjnene ganske blaa.
Ved Maj bliver Løvet grønt over Land,
saa paa Grønt og Blaat har vi bedst Forstand.
»Bor vi end fjærnt i det taagede Nord,
vi kaldes det frieste Folk paa Jord;
i den mørke Muld, bag den skarpe Plov
gaar Bønder, som værger om Ret og Lov.«
Sophus Claussen
Utomlands på ett främmande språk
blev jag frågad om namn och stånd,
varfrån jag kom, varthän jag drog –
”Danmark kallar vi själva vårt land.
Havsinvaggat ligger mitt land,
flätat i öar, broderat med näs.
Där böljorna dör i den vita sand
begynner det frodiga, gröna gräs.
För gräset skuggar den svajande bok,
ty sprängt är ekarnas grå tyranni.
In över korntunga backestråk
bor en nation som är glad och fri.
Det solblåa hav, som gör kusten våt
har blött den rasen som bor därpå,
gjort oss milda till skratt och till gråt –
alla kvinnornas ögon är blå.
En sommardags böljor som saktelig slår,
således är våra ögon rätt blå.
I maj blir lövet grönt över land,
så på grönt och blått har vi bäst förstånd.
Bor vi ändock fjärran i dimmiga norden,
vi kallas det friaste folket på jorden;
i den mörka mull, bak skarpa plogen
går bönder som värnar om rätten och lagen.”
