Jag tror att vi alla har grejer som man ibland funderar över om vad som hände sen. En sådan sak jag ibland funderar över är vad som sen hände med den 16-åriga tösabiten som mitt på blanka eftermiddagen blev slagen i magen och spottad i ansiktet av två karlar med rakade skallar och korta tjocka jackor.
Det hela utspelade sig i Malmö 2014 på senvintern, flickan var medlem i SSU och enligt henne så var attacken politisk för de två männen hade kallat henne för “feministf***a” och upprepat något som hon sagt vid ett tal hon hållit på 1 maj nästan ett år tidigare.
Detta år, 2014, var det år som det kallades “supervalåret”, först skulle det hållas val till EU-parlamentet i maj, och sedan i september var det dags för det allmänna valet. Ni som läser detta och är socialdemokrater kan väl vänligen berätta för mig hur det har gått för den unga SSU-tösen. Jag tänker på henne ibland.
Morgan Johansson, som vid den tiden var justitie- och migrationsminister, såg som sin uppgift att raskt medan händelsen var färsk och i Malmöbornas minne resa ner till manifestation mot politiskt våld. Morgan ställde sig på Gustav Adolfs torgs sydöstra del för att hålla tal den där kvällen i den för Malmö så typiska bitande råkalla vinterkylan.
Unga män och kvinnor gick runt och delade ut kramar, och jo, vi kramades och log mot varandra för inte ville någon av oss misshandla en meningsmotståndare … eller? Stämningen var till en början vänlig. Om tillfälle bjöds skulle jag fråga Morgan om hur det var med hans partikamrat, mådde hon bättre, hade man fått fast på männen som slagit och spottat på henne?
Nu kommer jag till en redogörelse om hur likgiltigt, och samtidigt aggressivt beteende ter sig och utvecklar sig till något riktigt bisarrt. Jag och två medlemmar från Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU) stod i ytterkanten med polisskydd, för polisen ansåg att det var bäst så. Det var då det hände.
Det var då de kom, som gjorde att ingen av oss tre ickesocialdemokrater kunde lyssna på minister Morgan Johanssons tal till Malmöborna. Norröver såg jag åtta killar närma sig med påkar med små röda flaggor på, och av dessa fick vi tre besked om att vi inte var välkomna och att det var mitt fel att folk i världen blev torterade…
Det hör till saken att det fanns INGEN ur det socialdemokratiska ledet som rörde ett finger för oss, ingen kom till vår undsättning. Oss tre var det ok att misshandla för vi “var med i ett sådant parti”. Polis gjorde gemensam sak med våldsvänstern och socialdemokraterna och uppmanade oss att bege oss ifrån manifestationen mot politiskt våld, innan vi åkte på stryk.
Tillbaka till tösabiten, hur mår hon idag? Jag har ställt frågan till en tung S-politiker och granne jag hade då, men han visste inget. Jag har frågat socialdemokrater i förskolenämnden som jag träffade en gång i månaden, ingen vet, man vill liksom inte prata om det. Eller är det locket på?
Tidningen Skånska Dagbladet ljög om mig och SDU:arna, man ville ha det till att vi tre vid manifestationen ropat och skanderat något opassande. Det visade sig att journalisten genom hörsägen skrivit artikeln, han hade inte varit där utan någon hade berättat om något som inte inträffat.
Jag var riktigt arg på journalisten och det verkade som om han på riktigt förstod det. Hör och häpna, det blev en rättelse i papperstidningen, men INTE på nätet. Det är så dom jobbar.
Två män med renrakade huvuden och med tjocka korta jackor spottar en flicka i ansiktet, slår henne i magen samtidigt som man refererar till ett tal som tösen höll i Folkets Park åtta månader tidigare. Socialdemokraterna, tösens partikamrater fick tunghäfta och det mediala intresset svalnade fort, det var nästan som om det inträffade aldrig hänt.
