Stökiga elever ska få vad de förtjänar

Bo hette en lärare jag hade i mellanstadiet. Han vikarierade när vår klasslärare var borta. Jag vet inte hur det är i dag, men då, i slutet på 80-talet hade vi bara en lärare under hela mellanstadiet. Först i högstadiet blev det olika lärare för olika ämnen. Det hör dock inte till saken, Bo hör till saken.

Bosse var bög, men det visste jag inte då även om vi alla var överens om att han var lite underlig till sitt sätt. Han var en bra lärare eftersom han upprätthöll disciplinen i klassrummet och fick såväl undertecknad som mina olycksbröder bland de stökiga i klassen att hålla tyst och lyssna uppmärksamt. Hur lyckades han med det? Genom att vara en lysande pedagog men också beredd att säga till på ett sådant där sätt som får unga pojkar att lyssna.

Visst, vi försökte med honom också. Men bara en gång för han agerade resolut vid minsta lilla försök till myteri. En stenhård hand som kramade om ens lilla arm och sedan ut i korridoren. Han är den enda jag minns att vi hade respekt för, vi strulputtar.

I högstadiet fanns det två lärare som hade samma effekt som Bosse: den ena var Åke, träslöjdläraren (som en gång jagade en elev genom en glasruta, jag såg det själv) och Olle, som inte var rädd för att dela ut en dagsedel. Skötte man sig var de riktigt bra lärare också, varför vi kan utesluta sadism som motivation. De visste helt enkelt hur blivande män av den stökigare sorten, skulle tas.

Mats var matteläraren som bönade och bad oss om att vara snälla och tysta. Svante var skolpsykologen man kunde göra som man ville med. Jag minns inte namnet på den av språklärarna jag hade att göra med eftersom jag bara var på lektionerna eftersom jag var betuttad i en av tjejerna. Jag hade över huvud taget inte på lektionen att göra men han lät mig hållas. Det var väl enklats så.

Kort sagt: lärare som röt ifrån, tog i och gjorde lagom illa en hade man respekt för. Övriga inte alls.

Minnena från skolan kommer tillbaka eftersom jag läser att elever i dag kan anmäla lärare för kränkning. En elev i Malmö fick till och med 25 000 i skadestånd efter att en lärare lyft ut honom ur klassrummet. Vad är detta för vansinne?

Kunde man ens anmäla lärare när jag gick i skolan? Vem skulle komma på den befängda idén. Visst, om läraren gjorde något brottsligt. Men för att han (eller hon) delade ut en dagsedel eller släpade ut någon av oss skitungar ur klassrummet? Inte en chans.

Inte nog med att man kan anmäla lärare i dag. Andelen beslut som ger eleven rätt, alltså att eleven de facto blivit kränkt, ökar. 2013 ledde en femtedel till "kritikbeslut". 2018 är siffran en tredjedel.

Detta bådar inte gott.

När jag röjde i skolan så var vi bara svenskar. Vår nivå av stök kommer – om jag ska tro på det jag hör – inte i närheten av vad som händer i somliga skolor i dag. Oss gick det att få bukt med (så att klasskamraterna fick ro) genom milt våld. I dag blir läraren anmäld om han eller hon lyfter ut någon ur rummet.

Utbildningsminister Anna Ekström säger till Expressen :

– Jag är lite orolig över om vi får en utveckling där lärare blir så rädda för anmälningar att de inte kan göra sitt jobb på ett bra sätt.

"Lite orolig" räcker inte. Det är ett haveri som pågår framför våra ögon. Och med de demografiska siffrorna blir det etter värre. Men det är inte förvånande. Plyschpedagogiken fanns också på min tid. Det enda som höll tidvattenvågen tillbaka var det fåtal lärare som visste hur slipstenen skulle dras.

Jag drar mig till minnes Heidenstams ord om att det som ska växa till makt måste fostras hårt! Alltså vill jag tacka Bosse, Åke och Olle. Jag önskar bara att resten varit lika handfasta och auktoritära ... och duktiga pedagoger.