Det här arket handlar om våra norska bröder, och förr skrev norrmännen (liksom danskarna) vårt ”å” medelst ”aa”. Huvudpersonen i det här arket, Ivar Aasen uttalas alltså – Ivar Åsen. Gården han föddes på hette förstås Åsen – och skrevs väl på den tiden Aasen.
Den 16 maj 1814 samlades en grupp norrmän i Eidsvoll, strax norr om Oslo, för att ropa ut en ny grundlag där Norge var självständigt. De undertecknade dagen därpå fördraget, den 17 maj. Det slutade med halv seger för våra bröder i väst. I frederna efter Napoleonkrigen kom norrmännen ut ur den danska underkastelsen men tvingades in i union med Sverige under svenskarnas nya kung Jean-Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan, där Sverige dikterade viktiga villkor. Men visst självbestämmande fick norrmännen.
1800-talet var inte bara nationalismens stora århundrade, det var för många länder även regionernas sekel. Regioner inom ett land hade och har förstås sin särart, som man ville lyfta fram. T.ex. språket! Norge har p.g.a. de många bergen, dalarna, fjordarna, öarna m.m. alltid haft särpräglade bygder och regioner eftersom den fysiska terrängen har skilt orter åt, vilket också har skapat språkliga skillnader.
Det norska språket har också haft en stark påverkan från danskan p.g.a. 400 års danskt styre, något som ibland har kallats en lång lång natt. Det gäller särskilt skriftspråket eftersom danska var både administrativt språk och kulturspråk. I tal levde dock alla dialekter, även om väl kanske Oslotrakten har påverkats lite av danskan.
I mitten av 1800-talet ville Ivar Aasen råda bot på fördanskningen av norskt skriftspråk. Han förde faktiskt en dubbel strid: han kämpade för bygdernas rätt att kunna skriva på sitt eget mål, d.v.s. enligt sina dialekter. Han kämpade också för ”det nasjonale gjennombrudd”, den nationella saken med kulturella medel – d.v.s. den norska rörelse som strävade efter att skapa och förvalta ett nationellt arv enligt den egna kulturen, fedrelandet som man säger på norsk.
Vad gäller fedrelandet samlade Aasen bl.a. in folksagor och skrev nationalromantiska dikter, till exempel poemet nedan. Men han är mer känd för den regionala strävan. Ivar Aasen var språkvetare och ville forma ett skriftspråk grundat på dialekterna, något som skulle vara mer autentiskt norskt än den dansknorska som norrmän skrev på. Han undersökte alla möjliga dialekter och jämkade med ord och böjningar och former och allt vad grammatiker gör. Och så blev det till slut något som kallades landsmål – och till slut ”nynorsk”.
Och där är vi idag. Norge har två officiella skriftspråk, bokmål (grundat på den danska bakgrunden) och nynorsk. All officiell text, utgående från statsmakten, ska kunna läsas på båda språken. Fast det finns fortfarande många dialekter, förstås.
Dikten nedan är en fin blandning av Ivar Aasens två ”strider”. Han ville visa att landsmålet (nynorskan alltså) kunde användas som storartat poetiskt språk. Således skrev han nationalromantiska dikter, ägnade åt alla norrmän fast på regionernas språk landsmål/nynorsk.
Dikten nedan kallas ofta ”Mellom bakkar og berg”, men den har en titel, nämligen Nordmannen. Det betyder ”norrmannen”, men vi kan väl i förbrödringens namn en dag som denna låta det betyda ”Nordmannen”, mannen från Norden. Diktens innehåll passar ju bra på de flesta nordbor, och det minner oss om vilka just vi är, vår särprägel, vårt arv, vårt hem.
Dikten finns i några varianter, Aasen förbättrade den ett par gånger; här är den vanligaste (från 1875, den första kom 1863), och språket har moderniserad stavning, utan gamla egenheter (t.ex. att alla substantiv börjar med stor bokstav). Men helt lätt är det ändå inte varför några ”översättningar” av svåra ord finns med. Hoppas att allt har blivit rätt! Och för den som vill ha det lite lättare; efter dikten finns en översättning där åtminstone hälften av raderna rimmar, fast varmed ett par ord fick ny betydelse.
(heve = har/hade fenge = fångat/funnit heim = hem tuftene = tomterna grave = grävt steinute = steniga rydja = röja grend = bygd eiga = äga/tillägna rudning = uppröjd plats bårute = böljande leikade = lekte kavet = havsdjupet sjå = se vetteren = vinter eg = jag heimlig = hem-lig, d.v.s. som har med hemmet att göra liene = liderna laver = dinglar ljose = ljusa venare = vänare, vackrare)
Nordmannen
Mellom bakkar og berg utmed havet
heve nordmannen fenge sin heim,
der han sjølv heve tuftene grave
og sett sjølv sine hus oppå deim.
Han såg ut på dei steinute strender;
det var ingen som der hadde bygt.
”Lat oss rydja og byggja oss grender,
og so eiga me rudningen trygt.”
Han såg ut på det bårute havet,
der var ruskut å leggja utpå;
men der leikade fisk nedi kavet,
og den leiken, den ville han sjå.
Fram på vetteren stundom han tenkte:
Giv eg var i eit varmare land!
Men når vårsol i bakkane blenkte,
fekk han hug til si heimlege strand.
Og når liene grønka som hagar,
når det laver av blomar på strå,
og når netter er ljose som dagar,
kan han ingen stad venare sjå.
Ivar Aasen
Mellan backar och berg utmed havet
haver norrmannen funnit sitt hem,
där han själv haver tomterna grävet
och satt själv sina hus uppå dem.
Han såg ut på de steniga stränder,
det var ingen som där hade byggt.
”Låt oss röja och bygga oss bygder
och så ägna mig röjplatsen tryggt.”
Han såg ut på det böljande havet,
det var ruskigt att segla utme’,
men där lekte mång fisk ner i djupet,
och den leken den ville han se.
Fram på vinteren stundom han tänkte:
om jag var i ett varmare land!
Men när vårsol i backarna blänkte
fick han hug till sin hemliga strand.
Och när liderna grönska som hagar,
när det dinglar av blommor på strå,
och när nätter är ljusa som dagar,
kan han ingenting vänare få.
