Varnande påpekar man i kursplanen till Statskunskap A, delkursen Medborgare och Samhälle, att studenterna bör ägna sig åt “inklusiv citering”. Man har nämligen kommit fram till att:
”forskningen idag har skeva citeringsmönster, där vissa typer av författare får mer utrymme och erkännande än andra. Tillexempel är kvinnor och icke-vita akademiker, kollegor i Globala Syd och forskare från andra marginaliserade och underrepresenterade grupper, inte citerade i samma utsträckning”.
Detta uppmärksammas av Arvid Hallén som är ordförande i den borgerliga studentföreningen Heimdal i en debattartikel på sajten Ergo. Han menar att själva idén om “inklusiv citering” är ett feltänk och skriver:
“Om man menar att vissa är underrepresenterade av fel skäl, bör man kort och gott uppmana studenterna att citera de källor som de tycker är bäst, men att de sedan ska vara beredda på att försvara sina val av källor. Här kan viktig kritik framföras, samtidigt som studenterna får en fördjupad förståelse för arbetet med vetenskapliga källor.”
Det kan tyckas vara en bättre ordning.
Något som är ytterst oroväckande är det inbyggda hotet. Att valet av källor kommer att ingå i hur uppsatsen “värderas”. I klartext betyder det att den som inte tvingas sig att citera “rätt” riskerar att bli bedömd mer negativt.
Det är alltså inte kvaliteten på forskningen som längre är relevant, utan att forskaren är färgad, eller kvinna. Att kulturmarxismen slagit klorna i den högre utbildningen har varit känt sedan länge. Det pågår till och med en (hyfsat levande) debatt om det.
Kravet – eller uppmaning – till “inklusiv citering” visar tydligt inställningen från dessa krafter. Det viktiga är inte att den bäst underbyggda forskningen presenteras och citeras. Det är inte innehållet, utan avsändare, som avgör.
