Jan Björklund efterträdde Lars Leijonborg som Liberalernas partiledare 2007 (då hette partiet Folkpartiet). Han var skolminister under Fredrik Reinfeldt och senare utbildningsminister. Efter valet 2010 blev han vice statsminister eftersom hans parti blev större än Centerpartiet.
Björklund är liberal, globalist och antinationalist. Under senare år har hans politiska gärning i allt väsentligt handlat om att EU ska bli en federation som Sverige ska underkasta sig; att Sverige ska gå med i Nato och att Sverigedemokraterna ska utestängas från allt inflytande.
Det var i den andan som han stod bakom DÖ och sedermera den nuvarande JÖK-regeringen. Upp till kamp mot nationalismen, har varit hans stridsrop.
I och med att Björklund sökte sig till S och MP efter valet 2018 och tillsammans med C och V blev stödparti för den regeringskonstellationen så har han fått utstå mycket hård kritik internt i partiet. Det är inte första gången som Björklund ifrågasatts, interna maktstrider har rasat men Björklund har lyckats hålla sig kvar.
Att han nu väljer att inte ställa upp som kandidat till partiledarskapet i höst kommer inte som någon överraskning. Antagligen inser han att partiet mycket väl kan komma att utraderas (i vart fall falla ur riksdagen) framöver och kastar därför in handduken.
Själv sa Björklund under pressträffen i dag att det handlar om att han suttit för länge som partiledare och att det var dags att packa ihop och tacka för sig. Han meddelade dock att han kommer att arbeta fram till hösten, då partiet väljer ny partiledare. Hans arbete kommer fokusera på att cementera JÖK-regeringen och driva kampanj för mer EU inför valet i maj.
Hans politiska gärning har aldrig handlat om Sverige, utan att inlemma Sverige i den vänsterliberala världsordningen. Kanske känner han att han inte kan göra mer för globalisterna genom sitt partiledarskap.
Vad som nu väntar återstår att se, men det finns många möjligheter för en så lojal fotsoldat som Jan Björklund har varit. Han behöver inte oroa sig för framtiden inte, till skillnad från det svenska folk han förrått.
Diskussion om den här artikeln