Sveriges utbildningssystem står inför svåra så kallade utmaningar, på grund av det stora antal utlänningar vi tagit emot. Utmaningarna, eller rättare sagt problemen, beror givetvis inte på kvalitén på eleverna utan på hur det svenska skolsystemet är utformat.
I en ny rapport från OECD-projektet Strength through diversity (”styrka genom mångfald”) föreslås en hel del förändringar för att hitta just denna påstådda styrka i mångfalden.
I rapporten pekar man på det fria skolvalet som ett av problemen. Det anses nämligen orättvist att föräldrar som är födda i Sverige och i hela sitt liv betalat skattepengar till skolan har möjlighet att sätta sina barn i skolkö tidigare än de som nyligen kommit hit. Svenska föräldrar har även bättre information om vilka skolor som är bra än utländska föräldrar, även detta en orättvisa som måste rättas till.
Ett sätt att lösa detta, enligt rapporten, är vad man kallar ”milt kontrollerade urvalssystem”. Eller helt enkelt kvoter. Skolan tvingas att ta emot en viss procent ”missgynnade” elever, eller elever med ”låg socioekonomisk status”. Med andra ord utlänningar, och helst sådana som varit i Sverige i mindre än två år.
”Sverige kan introducera milt kontrollerade urvalsystem som komplement till föräldraval för att försäkra en större mångfald av elever på skolorna. Detta kräver att man har rättvisekriterium så att missgynnade studenter prioriteras, eller att man via finansiella lösningar gör missgynnade studenter mer attraktiva för högpresterande skolor. Även om dessa milt kontrollerande urvalsystem har en del finansiella implikationer så kan de potentiellt göra det svenska utbildningssystemet mer rättvist, och därmed vara till fördel för alla.”
Det milda i dessa påtvingade kvoter är väl att skolorna eventuellt får en viss finansiell lättnad, eller om man bör kalla det muta, för att ta emot oönskade elever. Med tanke på hur fort en relativt låg procent utlänningar i en skola fort förstör inte bara betygen, utan även tryggheten, är pengar en klen tröst för de elever och lärare som får nya ”missgynnade” elever i skolan.
Man föreslår även andra sätt att försöka köpa sig ur problemen. Lärare ska få höjd lön, och med hjälp av olika incitament ska man försöka locka tillbaka bra lärare till de stökiga, och i många fall direkt farliga, problemskolorna.
De lärare som låter sig luras tillbaka belönas med, förutom höjd lön, kortare undervisningstid och mer tid för förberedelser och kontakt med kollegor samt utökad föräldrakontakt.
Rapporten kommer även fram till att det är en fördel om elever i svensk skola behärskar det svenska språket. Om man inte kan svenska, riskerar man att hamna efter i det svenska skolsystemet, menar man. Därför måste språkundervisningen individanpassas och det måste ske regelbunden uppföljning.
Hela 61 procent av barnen till första generationens invandrare misslyckas i skolorna. Detta är internationellt sett ett mycket dåligt resultat.
Ett sätt att visa motstånd
De påstådda problem Sverige har med skolsegregation visar att det finns ett starkt motstånd mot att utsätta sina barn för den mångkultur som många påstår sig stödja. Att svenskar fortfarande har det relativt fria valet att placera sina barn i den skola som man anser vara bäst, det vill säga mest svensk, kommer eventuellt inte tillåtas länge till. OECD vill se kvoter. I Sverige har ”bussning” diskuterats, och prövats. Bussning innebär att man fyller en buss med dåliga elever och kör dem till en bra skola. Sedan håller man tummarna och hoppas att det ska gå bra.
Det gör det sällan.
Ändå förespråkar till exempel Stefan Lund, docent i pedagogik detta när SVT intervjuar honom. Han lutar sig på en studie som han ”nyss läst”. Men det räcker inte att eleverna endast umgås under lektionerna. Skolan ska även jobba med kompisrelationer. Skolan, och därmed staten, ska alltså tvinga svenska elever att bli kompisar med utländska sådana.
— Det kommer att kräva saker av skolorna. Jag läste alldeles nyss en studie som visar att det enda som enligt internationell forskning har en reell effekt är att bussa elever. Men då också i kombination med att som skola jobba med integration och kompisrelationer.
Där utländska elever börjar slutar svenska elever till slut gå, och de duktiga lärarna följer med dem. Det handlar inte om att lärarna har för dålig lön, det handlar inte om en inbyggd orättvisa i det fria skolvalet eller om socioekonomiska faktorer. Det handlar om att kvalitén hos de utländska eleverna är för dåliga. För låg IQ, en kultur som inte främjar lärande, en brist på respekt inför skolan och Sverige i stort, med mera. Problemen är många och att kasta ännu mer pengar på det kommer inte lösa något alls. Det blir inte ”bättre för alla” om vi bryter skolsegregationen. Det blir eventuellt något bättre för en och annan duktig utländsk elev, men det blir framförallt oerhört mycket sämre för de svenska.
Behåll skolsegregationen, skydda de svenska eleverna. Mångfald är inte styrka. Vore det det så hade det inte behövts någon dyr rapport från OECD för att försöka lösa alla de problem som denna mångfald ställer till i vår skola.
