SVERIGEBILDEN. En 83-årig rullstolsburen man torterades i sitt hem av inbrottstjuvar och ett äldre par rånades i sitt hem i Kristianstad. Två av flera nyhetsnotiser som kommit de senaste dygnen på mer eller mindre samma ämne. Samtidigt blev en gravid svart kvinna utan biljett avvisad från tunnelbanan i Stockholm, så det fick företräde. Gamlingarnas öden är inte intressanta på löpsedlarna; det är inte den Sverigebild regimmedia vill visa upp.

I stället tvingas alternativmedia fortsätta att gräva den bottenlösa brunnen av övergrepp och svenskfientlig brottslighet allt djupare. Det som gammelmedia tystar ner måste fram och det är med stor svårighet vi som förmedlar det kan behålla vårt förstånd.

Tyvärr så vänjer vi oss. Du och jag – alla. Det är enda sättet att klara av det. Vi har vant oss vid gruppvåldtäkter vid det här laget. Vi har vant oss vid grovt våld i skolorna. Vi har vant oss vid sexuella trakasserier och vi har vant oss vid gängbrottslighet.

Vanans makt är fantastisk. Det finns tydligen inget vi inte kan vänja oss vid att “acceptera”, inget som “är nog”. Man kan tycka att det är “nog nu”, men det är det ju egentligen inte. För lite till kan vi ta. Och sedan ännu lite till. Nej, jag menar inte just dig antagligen. I alla fall inte om du gör något; säger ifrån, skjuter till pengar till olika nationella projekt och på andra sätt och vis deltar i oppositionen. För dig var “nog” verkligen nog och du tog steget att agera.

Du som inte gör det, som nöjer dig med att bli arg och dela-dela-dela på sociala medier, gärna med kommentaren att det är “nog”. För dig är det inte “nog”, öven om du övertygat dig själv om det. När det är “nog” på riktigt så följer att man agerar.

Åter igen är det vanans makt och vanmakten som ställer till det. Det krävs att man medvetet ställer sig över vanan och vanmakten för att komma vidare. Sanningen är nämligen den att de flesta fullt normala människor kan tolerera (vänja sig vid) nästan vad som helst. Genom historien har det varit skatten och accelererande svineri från fogdarna som till sist resulterat i uppror.

Men mycket har hänt sedan Engelbrekts dagar.

För oss kan det vara svårt att förstå hur övergreppen kan passera förbi utan allvarligare reaktioner. Men så är det. För oss gäller det att behålla förståndet och fortsätta med vårt arbete. Vi väljer att inte vänja oss. Vi väljer att reagera och vi väljer att säga emot och ifrån.

När tillfälle ges kan vi också välja att agera.

Det finns ingen anledning att gräva ner sig i elände för sakens skull. Men varje gång vi berättar om vad som hänt så måste vi också erbjuda en utsträckt hand och en väg ur det hela. Nyhetsförmedlingen måste därför följas av ett erbjudande om möjlighet att deltaga i en förändring.

“Det här har hänt, låt oss göra ditten eller datten för att det inte ska hända igen”. Ansvaret för att detta sker ligger på dig och mig. Även om handen slås undan och det blir ett “nej tack” så har vi gjort vad vi kunnat. Då ligger inte bollen hos oss längre. Den gamla sanningen är fortfarande sann. Du kan leda hästen till vatten, men du kan inte tvinga den att dricka.

Vi får inte vänja oss helt enkelt. Det är inte ett alternativ.