POLISEN. En journalist på Sveriges Radio ville veta hur det låg till med polisbilarnas framkörningstider – tiden från larm till att patruller är framme på platsen – och begärde ut statistik från myndigheten. Det blev blankt nej med motiveringen att de kunde skada polisens brottsbekämpande arbete samt rikets säkerhet och totalförsvar. En av regionerna, polisregion Nord, menade dock att de inte hade någon sådan statisk över huvud taget.
Journalisten överklagade till kammarrätten som gav polisen rätt, även om de i ett fall tyckte att myndigheten borde utrett förfrågan bättre och skickade tillbaka det hela för omtag.
Nu har också Högsta förvaltningsdomstolen tittat på det hela och i sitt beslut konstaterar de bara att kammarrättens avgörande står fast.
Det är alltså inte möjligt att få veta hur effektiv polisen är. Förvisso kan sådan information användas av förslagna kriminella, men de vet, precis som de flesta, att framkörningstiderna är långa på glesbygden och kortare i städerna. Det intressanta är utifrån ett samhällsperspektiv då man skulle kunna jämföra tider från 10 – 15 år sedan med i dag och se om det blivit bättre eller sämre.
Polisens framkörningstider är avgörande för att upprätthålla samhällskontraktet. Att myndigheten har en viss ovilja mot att lämna ut uppgifterna är förståelig, men medborgarnas rätt att själva kunna se hur det är ställt måste trumfa detta.
Det som händer nu är att fältet lämnas öppet för spekulationer. Kanske är poliskrisen helt enkelt så långt gången att man gömmer sig bakom sekretessen för att sanningen skulle skapa panik? Det får vi inte veta, eftersom vi aldrig får veta hur det förhåller sig.
