En fråga har många gånger rådbråkat min själ: diktade de gamla svearna och göterna, eller? Man ska ju hedra far och mor, d.v.s. förfäderna, och vem är inte stolt över förfäders forna bragder? Skapandet av poesi räknas till en av de förnämsta bragderna och har gjort individer och hela folk odödliga. T.ex. Homeros! T.ex. islänningarna! Men svearna och göterna – skapade de poesi?
Frågan beror på bristen av nedtecknad svensk poesi från tiden före medeltiden, d.v.s. före låt oss säga 1100-talet. Inte heller omtalas några konkreta svenska skalder vid namn i norska och isländska sagatexter. De sagorna skrevs fr.o.m. 1100-talet men bygger i många fall på gamla historier och dikter som har kommits ihåg av professionella berättare och skalder, och sålunda traderats genom århundraden.
En sak finns dock bevarat i Sverige – runstenar. En del runstenar äger storartad poesi; de mest kända poetiska exemplen på svensk mark är Karlevistenen och Rökstenen. En del historiker tror att textbristen i Sverige beror på det sena kristnandet (och därmed skriftlärda) och en svårare kamp mellan hedendom och kristendom i Sverige (varmed sådant som skrivits ned förstörts) jämfört med Norge och Island. Runstenar låter sig dock inte förstöras hur som helst.
Men längre poesi än vad som ryms på en sten? Kvad svearna sådant? Och inte bara folkpoesi, såsom arbetsvisor eller vaggvisor, utan även konstpoesi, t.ex. sådana dikter som norrmän och islänningar framförde åt furstar? Eller Eddapoesi?
Svaret på frågan måste bli ja – även om inget direkt finns bevarat. Munken Adam av Bremen på skrev på 1000-talet att det framfördes poesi vid de religiösa festligheterna i Gamla Uppsala, fast han menar att de var för burleska för att återges. Åke Ohlmarks, som översatte och skrev mycket om fornnordisk poesi och tro, spekulerade att slutverserna i Havamal, när Oden hänger i trädet, skulle ha sitt ursprung i Gamla Uppsala. Och de senaste rönen från platsen visar att där rådde en mycket mer omfattande aktivitet än vad historikerna det senaste århundradet kunnat föreställa sig.
Sådan aktivitet av religiös och konungslig karaktär kan omöjligen ha pågått utan poesi: hymner till gudarna, hyllningsdikter till furstar, berättande dikter om förfäders stordåd o.s.v. Islänningarna var kända för sina poetiska kunskaper och åkte runt i Nordeuropa och erbjöd skaldekonster för hövdingar; det fanns säkert många islänningar som gjorde det på svensk mark. Men innan någon hade etablerat sig på ön på 800-talet, vem skötte skaldandet då – om inte svearna och göterna själva. Och det kan ju omöjligen bara ha varit islänningar som skaldade för varenda svensk hövding efter år 900. Så nog skaldade de gamla svearna och göterna.
Dikten nedan har kanske sitt ursprung i Svitiod. Den är en del av Hervararsagan, en s.k. isländsk fornaldersaga nedskriven på 1200-talet. Sagan bygger på många historier och dikter från skilda tider, de äldsta kanske ända tillbaka till 400-talet. Göten Arngrim är härledare hos rusen Segerlame; för god tjänst mäls han med hövdingens dotter och får det magiska svärdet Tyrfing, smidet av dvärgar. De får tolv söner, alla bärsärkar, varav den äldste, Angantyr, ärver Tyrfing. P.g.a. en tvist om sveakungens dotter hamnar sveakämpen Hjalmar Hugstore och hans vän Orvar Odd i strid med Arngrims tolv söner; de gör upp på holmen Samsön, som kanske låg i Stockholmstrakten. Orvar tar sig an de elva yngre bärsärkarna medan Hjalmar och Angantyr gör upp. Orvar fäller alla elva bärsärkar och Hjalmar nedgör Angantyr men får själv ett banesår av Tyrfing. Inför döden kväder han dikten nedan (Agnefit är landet där Stockholm ligger).
Sagan berättar vidare om Angantyrs dotter, som gräver fram Tyrfing, och hennes barns öden. Det hela mynnar ut i ett slag mellan goter och hunner. Vem vet, kanske en sveaskald en gång skapade den här diktens förlaga och sjöng den i Gamla Uppsala, och att den traderadas genom seklen tills en islänning kunnig i de gamla berättelserna och dikterna satte ihop en underbar saga av alltihop. Skål för den islänningen och för sveaskalden och förstås för Hjalmar den hugstore!
Sår har jag sexton
och söndrig brynja.
För blicken det svartnar,
ej ser jag att gå.
Angantyrs svärd,
i etter härdat,
rörde vasst
vid mitt hjärta.
Gårdarna fem
till fullo jag ägde;
jag likväl ej
lycklig var.
Förutan liv
ligga jag skall
av svärdet sargad
på Samsö här.
Med smycken om hals
nu huskarlar dricka
hos min fader
i hallen mjöd.
Mjödet där giver
mången ve,
här mig såren
svårt plåga.
Jag ifrån
den ljusa mön
gick där ute
på Agnefit.
Vad hon mig sade
sannas nu:
aldrig jag skulle
återvända.
Ringen, den röda,
ryck från min arm,
räck den åt unga
Ingeborg.
I hennes sinne
tar sorgen bo,
när icke jag kommer
till Uppsala.
Från kvinnors väna
visor bort
gled jag på skeppet,
glad i hug.
Fort gick färden,
med flocken jag drog
för sista gång
från såta vänner.
Öster ifrån
flyger en korp;
en örn den följer
från furan höga —
det är den siste,
som jag mättar,
den mitt blod
dricka skall.
Ur Hervararsagan, översättning A.U. Bååth
