EU. Efter presidentvalet i Frankrike 2017 menade Nationella frontens uteslutna grundare, Jean-Marie Le Pen, att förlusten delvis kunde tillskrivas kravet att lämna EU. Nu verkar partiet ha lyssnat på honom. Inför EU-valet senare i år konstaterar nämligen Nationell samlings toppnamn på EU-listan, Jordan Bardella, att det kanske inte längre är nödvändigt att lämna unionen.
Å ena sidan förklarade Bardella att folket helt enkelt inte vill lämna EU och att bara den orsaken gör frågan mindre prioriterad. Samtidigt konstaterar han också att EU kan vara något bra. Han hänvisar exempelvis till möjligheten att komma överens med Italien om migrationsfrågor.
Det är inte svårt att se hur han tänker. Polen, Ungern, Italien, Danmark med flera länder är medlemmar i EU och har en helt annan inställning till såväl EU som projekt om migration och nationell suveränitet. Vill man vara snäll kan man säga att de snarare ser på EU som de flesta européer vill att EU ska vara; en gemenskap där suveräna stater samverkar för fred och handel samt fri rörlighet för folken som ingår i gemenskapen.
Man måste här förstå att de länder som fortfarande har minnen av de stora krigen under 1900-talet ser på EU som ett fredsprojekt i mångt och mycket. Någon återgång till den geopolitiska verklighet som möjliggjorde brödrakrigen vill man inte ha, och i de forna Sovjetländerna är EU fortfarande en bra affär.
Det är kanske klokt av Nationell samling att inte driva ett utträde ur EU och på sikt kanske det inte ens är nödvändigt. Ett enat Europa av fria nationer är nog få personer avigt inställda till. I Tyskland, där EU-medlemskapet fortfarande för många är något bra, har AFD dock beslutat att lyfta frågan om ett tyskt utträde. Man gör det dock ytterst försiktigt, utan löften eller tidsplan. Partiet säger att ett utträde skulle vara ett “sista alternativ”. En av partiledarna, Alexander Gauland, sa:
“När man flörtar med ‘Dexit’ måste man fråga sig om det är en utopi och om vi i sådant fall ska vara realistiska”.
Om fler populistiska/nationalistiska partier röner framgång på nationell nivå i Europa och det vänsterliberala etablissemanget därmed förlorar kraft i EU så kanske frågan om ett utträde kommer stå tillbaka till förmån för en faktiskt reformation.
Jag är, för egen del, inte helt säker på att den bästa vägen för den svenska oppositionen då måste vara krav på ett “Swexit” till varje pris som helst. Kan vi verkligen säga att vi tänkt klart om det hela?
