Kista savann – en liknelse

Från en afrikansk savann till Kista galleria är det inte längre än en elefantsnabel.

KRÖNIKA. Vissa elefanter kommer man alltid ihåg. Det var så här. För rätt så längesedan lyssnade jag på ett radioprogram och det måste ha varit ett naturprogram för det handlade om elefanter. Radioprogrammet handlade om elefantungdomar som på grund av tjuvskytte blivit föräldralösa, och det skulle visa sig bli ödesdigert.

Föreställ dig en liten flock med barn och tonåriga elefanter som en dag fann sig stå ensamma och inte längre vistades i en flock av blandade generationer. Den naturliga samvaron med mer erfarna och högre flockmässigt stående individer fanns inte längre.

De vuxna fanns inte mer och de unga var lämnade åt sitt öde. För de unga fanns inte längre de erfarna vuxna att lära sig av, ingen av de äldre erfarna elefanterna fanns att visa och med fast snabel rätta in de yngre i ledet för hur elefanter ska vara. Den yngre generationens elefanter var lämnade att klara sig själv, det gick inte bra. Det blev kaos.

Folket i byarna berättade om ungdomsgäng (elefanter) som gick bärsärk, små träd drogs upp med rötterna och de invanda vardagliga morgon och kvälls- elefantstråken genom byarna kantades av hyddor som av tonårselefanterna vandaliserades.

Sen har vi biblioteksbråket i Kista häromdagen. Ni ser nog vart jag vill komma, vi är alla djur i grunden.

Våra svenska bibliotek har på senare år genom politiska beslut blivit till vardagsrum, lekplats och mångfaldsinferno. Föräldrars fasta hand lyser med sin frånvaro, personalen har abdikerat och lagt sig för värdegrundsguden, med resultat att en del barn och ungdomar blir till vildar och anarkister.

I Kista bibliotek larmade personalen och kallade på vaktbolag då en handfull svarta barn inte kunde bete sig som man kan förvänta sig i svenskt vardagsrum, men vem har rätt och vem har fel? Svenska mer stillsamma vardagsrum (läs bibliotek) blir färre och färre, genom politiska beslut. Politiker kan tyckas genom den förda politiken vilja ha ett kaos-samhälle där våra bibliotek är som ett samhället i miniatyr.

Vaktbolagets personal utförde sitt uppdrag som sig bör, med handfast hand fick man ut de obstruerande somaliska barnen som skrek, sparkade och dödshotade tjänstemännen. Många personer på Kista galleria där detta bibliotek ligger filmade en av mångkulturens baksidor, medan några av oförstående “do-gooders” försvårade väktarnas insats för bibliotekspersonalen.

Afrosvenskarnas riksförbund (AFR) ställer sig mot vaktbolaget och gör det samtidigt till en rasfråga, de skriver på Facebook i sin slutkläm: “Vi ser och hoppas att en upprättelse ska ske för Yahye och på så sätt för alla våra svarta barn”. Även SR, lokaltidningar, muslimska sammanslutningar och Rädda barnen gick i spinn.

Toner gick brännheta om att barnen blivit misshandlade och att vuxna måste “prata” med barnen och inte “dunka deras huvud i golvet”, de svarta illbattingarna ska få hjälp med advokat av Afrosvenskarna. Något helt annat behövs.

Nu kommer jag att skriva åsikter utifrån mig själv och mina preferenser som svensk kvinna född 1959 och mamma till tre barn. Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn enligt kinesiskt ordspråk. Byn är här samhället, det svenska samhället, alla vi som på vår väg råkar att se när barn och ungdomar inte uppför sig civiliserat, säg ifrån. Jo jag vet, risken finns att man får ett koppel av “do-gooders” mot sig.

När bibliotekspersonalen inte mäktar med att rå över fem somaliska förpubertala barn är det illa, men förståeligt då personalen är vingklippta av värdegrund, hbtq och allas lika värde. Sätt ner foten, vill ni ha Afrika eller bibliotek? Säg ifrån uppåt i hierarkin, om inte modet finns, sök annat jobb!

Ni åskådare på Kista galleria, stå upp som En, visa musklerna var vuxen. Nu blev det tyvärr inte så då afrikanskt tjatter från de mobilinspelade filmerna från kaoset gav för handen att vuxna afrikaner hatade vaktbolaget och ömmade för svarta barn som inte kan vistas i svenska bibliotek.

Mitt krav och önskan är att chefer vid berörda vaktbolag tar bladet från munnen, ställer sig vid sin personals sida och bekräftar deras arbetsinsats. Bibliotekets personal ska om dessa är anständiga som sig bör i ett civiliserat samhälle träda fram och rättmätigt redovisa om den korrekta situationen, och om varför vi befinner oss där vi är, i kaos.

Varför är vi i Afrika och Mellanöstern fast landet heter Sverige? Kämpa svenska tjänstemän, fränder och landsmän. Nog är nog, ta bladet från munnen och säg som det är, vi har fått Afrika, vi har fått nog!

Jag besinnar mig en smula och reflekterar. Ifall dess unga somaliska herrar betett sig illa på bibliotek i Mogadishu, då hade förmodligen något helt annat utspelat sig, jag gissar på prygel och ännu värre. Varför in i glödhetaste tillåter vi utlänningar förstöra det vi och våra förfäder genom slit byggt för vårt folk?

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, alla vuxna måste stå enade annars springer barnen runt som föräldralösa elefanter och raserar hyddor i sin väg. Afro”svenskarna” har en helt annan kontinent att softa omkring i. Sverige måste åter bli ett land där biblioteken är lugna och fina anrättningar det mår vi alla bäst av, vi är inte förtjänta av elefanter i rummet.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}