Jag har vid flertal tillfällen suttit ner och lyssnat på mänskliga tragedier och några av dessa kommer jag för alltid att bära med mig. Att sitta ner som åhörare och lyssna på de mest känsliga detaljer i brottmål inger känsla av respektfullhet och försiktighet

Jag tänker nu berätta om en svensk tonårsflicka som bodde några mil utanför Malmö, samtidigt önskar jag att denna berättelse ska stämma till eftertanke och även vara till hjälp för föräldrar i samtal med sina barn. Alla människor är inte snälla, alla människor är inte lika värda.

Det var såhär. Det var sommar och i Malmö var det festival och huvudpersonen i denna berättelse tog tillsammans med kompisar tåget in till Malmö. De gjorde som så många andra, de reste till stan för att gå på Malmöfestivalen. Efter en stund var det en grupp unga malmöbor (läs killar med arabiskt ursprung) som liksom trängde sig på, och slog följe.

Dessa främmande killar slog på charmoffensiven och flickan som denna berättelse handlar om föll som en fura, hon var kär, med stort K, “han var underbar”. Sen gick det fort, den unga mannen med rötter i Irak blev hembjuden till tösen, hennes föräldrar lagade till en fläskfri måltid. “Nu tar jag över henne, nu äger jag henne” sa han till hennes mamma.

Vid rättegången där irakiern stod åtalad för grov kvinnofridskränkning vittnade mamman om att hon sagt till honom att “i Sverige äger man inte någon annan”. Vi fick också höra om hur fort deras dotter förändrats, från att ha varit glad, social och med många kompisar både flickor och pojkar, till orolig och sluten.

Vi fick höra om en helt vanlig svensk flicka som liksom alla andra i sommarvärmen klädde sig i tunna korta sommarkläder, till den snabba förändringen där den unge mannen krävde långärmat och långbyxor, men “han var ju så underbar”. Tösens kompisar försvann, först sa hon upp kontakten med killarna, sedan försvann även flickkompisarna.

Det går väldigt fort att knäcka en människa, här gick det i hundraåttio. Och där satt jag och lyssnade till information om att irakierns alla vänner eller kusiner fanns överallt, de skulle rapportera till sin landsman ifall den förälskade tösen pratade med personer av manligt kön om det så bara var att hon stod i busskur samtidigt som, kära läsare, din son till exempel.

Och av rädsla om att få stryk av “den underbare” rätade hon in sig i ledet, höll noga koll på att ingen pojk stod i närheten, för allas bästa. Jag ska nu skynda på i berättelsen. Jo hon fick stryk, och hon flyttade till irakiern som bodde i lägenhet i Rosengård tillsammans med mor, far, bror och konverterad svensk svägerska. Flickan i berättelsen var ännu ett kap och passade för familjens anknytning till Sverige.

Tösabiten fick så mycket stryk att hon vid ett tillfälle var fast i lägenheten under flera dagar för att “slicka sina sår”, medan pojkvännen slets med sin svartsjuka, han ägde ju henne och full kontroll var enda alternativet. Medan hennes föräldrar kämpade på och räddningsaktioner sjösattes.

Flickan lovade att stanna kvar i förhållandet och att inte gå till polisen, för om hon gjorde det då hotade den “underbare” irakiern henne om att på nätet posta väldigt intima sexbilder på henne. Som ni förstår var det många i denna berättelse som mådde fruktansvärt dåligt. Hon gick inte till polisen, inte förrän kompisar larmade om att dom där sexbilderna låg ute i alla fall.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om denna rättegång, men väljer att avsluta med en önskan om att ta till er denna berättelse. Berätta för vänner och bekanta, berätta för unga töser och pågar om att vara försiktiga, varna. Bara för att främlingar från fjärran länder sätter sina fötter på vår mark, blir dom inte som vi. I vårt land finns det allt för många individer med en helt annan och mycket våldsammare kultur än vad vi har. Prata med era barn och ungdomar om det.