En undersökning från Expressen/Demoskop visar att hela 75 procent av väljarna tappat förtroende för politikerna. Resultatet är självklart – och positivt.
REGERINGSFARS. Den svenska väljarskaran är inte nöjd med politikernas oförmåga att bilda regering. Framförallt är det Centerpartiet som drabbas och hela 85 procent av de tillfrågade anser att de skött sig dåligt. I andra änden hittar vi Sverigedemokraterna där motsvarande siffra är 26 procent (det vore intressant att veta hur SD skulle kunnat göra på något annat sätt än de gör).
Resultatet är positivt, men inte helt utan oro. Risken är att väljarna till sist är beredda att acceptera vad som helst, bara det blir ett slut på oordningen. Detta vore ett olyckligt resultat av det kaos som framförallt C och L skapat. Det enda rimliga i den uppkomna situationen, om man nu ska följa den grundläggande idén bakom den parlamentariska demokratin av i dag, är att det blir ett extra val. Hjälper inte det så får det bli ett nytt. Och ett nytt.
“All makt utgår från folket” står det skrivet. Om någon över huvud taget ska tro på det så är det bäst att folket också får avgöra regeringsfrågan.
Kritiken mot politikerna är också kritik mot systemet som sådant. Det är rimligt att fråga sig hur bra den specifika smak av demokrati som Sverige har egentligen fungerar. Att vi ska ha folkligt inflytande kan inte ifrågasättas. Däremot kan den ordning som råder gott och väl diskuteras. Om politikerna kohandlar och dagtingar med sina principer för maktens skull, så åsidosätter de folkets vilja uttryckt i de allmänna valen. Man röstar på “Alliansen” och får en regering med S, C och MP, eller något liknande.
Om det är så det ska vara, varför ens ha allmänna val? Då är det ju effektivare att bara låta politikerna bestämma från början. Kanske finns det andra “smaker” av demokrati som vi borde pröva. Glöm inte bort att den har sett annorlunda ut tidigare. Till exempel hade vi ett tvåkammarsystem i Sverige fram till 1971 och fram tills att det ändrades var den organiseringen den “rätta”.
Problemet är nog att politikerna inte bekymrar sig nämnvärt om att förtroenden för dem sjunker. De misstänker nog att folket är för fantasilöst för att göra något åt saken. Kanske har de rätt. I sådant fall kommer de fortsätta ha carte blanche att bete sig hur som helst samtidigt som de är relativt trygga vid makten. Det är anarkotyrraniets våta dröm.
Frågan blir hur den med intresse för framtiden bör hantera situationen. Är det ett ifrågasättande av systemet som helhet som behövs, eller något mer specifikt? Kanske är det en god idé att peka ut en riktning som går bort från själva idén om en stark centralmakt och istället förespråka ännu mer kommunalt självstyre? Den frågan är mer intressant än vilka som till sist sviker vilka och styr AB Sverige till nästa val.
