KRÖNIKA. Vi tar oss tillbaka i tiden till en tid då många av er läsare inte var födda, eller ens påtänkta. Året var 1981 och jag var en ung kvinna, jag var mammaledig från mitt arbete och gick ofta på promenader runt om i min stad Malmö. Jag strosade runt, och jag höll utkik, efter irakiska och palestinska pass.
Vän av ordning kommer förmodligen att redan nu fundera över och ha synpunkter om hur i alla sina dar jag kunde tro att någon skulle kunna hitta irakiska och palestinska pass i Malmö, då de aldrig ens har varit tappade/förlorade. Jag var godtrogen och vanligt svenskt uppfostrad att tro på det som skrevs och som berättades för mig, men, kvällspressen ljög. Det visste alla.
Hur som, jag var säker på att någon gång skulle jag hitta passhandlingar i buskarna eller i nått skrymsle. Som ni förstår hittade jag aldrig något, inte ens nåt spår, fast vår dagstidning “Arbetet” nästintill varje dag annonserade i notiser om att Mohammed, Hassan, Ali och Mustafa slarvat bort sina identitetshandlingar, handlingar som man måste ha för att fly, jag menar resa till Sverige.
Dessa arabiska män tappade pass i parti och minut, det fanns då en aldrig sinande ström av dessa annonser, och jag gick där i min lilla värld av tillit och tilltro till våra myndigheter om att ifall något obskyrt och skumt var i görningen så åtgärdas det fast och rättvist. Såklart hade jag fel.
Det gick år och jag kom över en artikel där det berättades om att titt som tätt var det stopp i Arlandas avloppssystem, de personer som flytt hals över huvud och tagit flyget till vårt land, det vittnades om att dessa resenärer som media beskrev som flyktingar rev sönder sina pass och spolade ner dom i toaletterna, det fastnade i rören. Så långt förstod jag att något var riktigt fel, men fel och kriminella handlingar tar våra myndigheter hand om och expedierar fast och resolut. Såklart hade jag fel.
Såhär med facit i hand vet jag att om jag hade ställt fler frågor, till rätt personer och rätt instanser hade jag mycket tidigare förstått att maktelitens sikte redan då och förmodligen mycket tidigare var inställt på att förändra vårt och våra barns framtid till något vi aldrig blivit tillfrågade om. Jag upptäckte maktelitens dekadens och onda avsikter mot svenska folket. Folkutbytet var iscensatt.
Om jag redan på 1980-talet förstått och insett hur lurad jag var, då hade mycket för min del varit annorlunda, det gör ont och gör en så himla arg att upptäcka att man gått på en gigantisk bluff, år ut och år in. Jag arbetade med mitt, och myndigheter såg till att allt gick rätt till. Jag hade fel.
Detta var det lilla i det hela, det finns såklart otaliga exempel på den stora bluffen, en bluff som ogenerat fortsätter att rulla på dag efter dag, år efter år. Föraktet makteliten visat och visar vårt folk har helt naturligt och sunt resulterat i minskad tilltro till etablissemanget, en nedåtgående spiral i tilltro till myndigheter och till politiker.
I uppåtgående är alla de vänskapsband som knyts av fränder, vi bygger kontaktnät. Vi som vill återskapa och agerar för ljus framtid åt våra nästkommande generationer, vi blir fler och fler.
